I huvudet på Ahlin
jag kan inte vara någon annan än mig själv, jag kan inte låtsas att vara den ni vill att jag ska vara. det funkar inte i längden.
det enda jag vill är att bli respekterad som jag är, jag vill inte ändra på mig för att någon annan vill att jag ska göra det. varje människa har rätt att bli accepterade som han eller hon är, och då tycker även jag att jag ska ha rätt till detta. varför jag inte kan få det, ja, det vet jag inte. Jag förstår att jag har varit jobbig, men ni måste förstå att det är en dålig period jag går igenom nu och jag vet inte vad det är som är felet, hade jag vetat det hade jag självklart gjort någonting åt det för tro inte att jag tycker om att se mig såhär! Jag börjar bli snuskigt trött på att vara så arg som jag varit den senaste veckan. Jag brukar vara lugn, pratglad och den som får folk att skratta.
Jag går fan igenom mer vrede nu än vad jag gjort under de senaste 3 åren sammanlagt.
Jag vet inte heller varför, och det gör mig bara ännu mer förbannad. Det är seriöst en tidfråga innan jag klappar till någon.
Funderar på att matstrejka så jag förlorar lite ork, då kanske jag i alla fall inte orkar vara arg. Eller nått...
Må Gubben med stort G uppe på taket hjälpa mig, även om jag nu inte tror på honom...
Jag brukar ibland berätta att det endast finns två saker jag ångrar här i livet. Den ena gäller något så töntigt som betygen jag gick ut med i nian, och anledningen till att jag ångrar det är helt enkelt att jag inte vill ha något jag inte är värd. Jag är värd mycket,och jag förtjänar mycket, men jag förtjänar inte allt. Speciellt inte eftersom att jag inte vågade säga ifrån. Och det är inte sådan jag vill vara, en person som inte säger ifrån.
Den andra saken jag ångrar brukar jag prata tyst om. Jag nämner i all hast att nummer två existerar, men kommer aldrig på idén att prata om det. Häromdagen lovade jag att berätta om det för en kompis om två år om jag inte redan berättat det då. Och jag vet att jag inte kommer ha gjort det. För det är så invecklat.
Det som borde stå i fokus dock är det där jag läser om så ofta nuförtiden. Det där som hade kunnat vara så annorlunda. På många sätt.
Jag gråter åt det fortfarande. Det är, om jag skall vara ärlig, det enda jag kan gråta seriöst åt nuförtiden. Som om det spelade så stor roll för mig. Och det gör det. Det spelar enorm roll. På en lista över de tio personer som betytt mest för mig så skulle han lätt platsa - kanske till och med högst.
Det är bra att våga nya saker. Ta steget och släppa räcket som håller dig kvar i vardagens beklagliga enformighet. Vara modig. Bli en ny människa. Kunna öppna sig själv inför nya betänkligheter och se andra vägar i livet.
det enda jag vill är att bli respekterad som jag är, jag vill inte ändra på mig för att någon annan vill att jag ska göra det. varje människa har rätt att bli accepterade som han eller hon är, och då tycker även jag att jag ska ha rätt till detta. varför jag inte kan få det, ja, det vet jag inte. Jag förstår att jag har varit jobbig, men ni måste förstå att det är en dålig period jag går igenom nu och jag vet inte vad det är som är felet, hade jag vetat det hade jag självklart gjort någonting åt det för tro inte att jag tycker om att se mig såhär! Jag börjar bli snuskigt trött på att vara så arg som jag varit den senaste veckan. Jag brukar vara lugn, pratglad och den som får folk att skratta.
Jag går fan igenom mer vrede nu än vad jag gjort under de senaste 3 åren sammanlagt.
Jag vet inte heller varför, och det gör mig bara ännu mer förbannad. Det är seriöst en tidfråga innan jag klappar till någon.
Funderar på att matstrejka så jag förlorar lite ork, då kanske jag i alla fall inte orkar vara arg. Eller nått...
Må Gubben med stort G uppe på taket hjälpa mig, även om jag nu inte tror på honom...
Jag brukar ibland berätta att det endast finns två saker jag ångrar här i livet. Den ena gäller något så töntigt som betygen jag gick ut med i nian, och anledningen till att jag ångrar det är helt enkelt att jag inte vill ha något jag inte är värd. Jag är värd mycket,
Den andra saken jag ångrar brukar jag prata tyst om. Jag nämner i all hast att nummer två existerar, men kommer aldrig på idén att prata om det. Häromdagen lovade jag att berätta om det för en kompis om två år om jag inte redan berättat det då. Och jag vet att jag inte kommer ha gjort det. För det är så invecklat.
Det som borde stå i fokus dock är det där jag läser om så ofta nuförtiden. Det där som hade kunnat vara så annorlunda. På många sätt.
Jag gråter åt det fortfarande. Det är, om jag skall vara ärlig, det enda jag kan gråta seriöst åt nuförtiden. Som om det spelade så stor roll för mig. Och det gör det. Det spelar enorm roll. På en lista över de tio personer som betytt mest för mig så skulle han lätt platsa - kanske till och med högst.
Det är bra att våga nya saker. Ta steget och släppa räcket som håller dig kvar i vardagens beklagliga enformighet. Vara modig. Bli en ny människa. Kunna öppna sig själv inför nya betänkligheter och se andra vägar i livet.
Kommentarer
Trackback
