Nej till mainstream.
När jag satt och läste igenom mina texter, så fastnade jag för en, läst den flera gånger och jag tycker jag ser den ur ett annat perspektiv varje gång. Värd att läsa, tycker jag faktiskt!
Ibland vill jag skaka om själviska egocenterade människor och skrika åt dem att det inte handlar om hur de ser ut eller huruvida fingetoppen sjunker in när man trycker dem i midjan.
Typ.. vem bryr sig? Var i det långa loppet har de nytta av det? När i det stora hela är det någon som säger duktigt gjort - Du är så mager så du förtjänar att komma till himlen. Vem är det som vill ha en smal flickvän till priset av hennes lycka?
Jag vill bara stampa av ilska och klösa dom när de är så självfixerade och envisa och bara tittar uppåt håller för öronen och sjunger lalalala..
När du bara har ett liv till förfogande att göra livet så bra som möjligt, att göra andras liv så bra som möjligt, och så börjar de göra skillnad på folk, påstå att vissa är mer värda än andra, att de är för feta för att vara fina..
Och man står med munnen och händerna hängande marken och undrar vem det egentligen är som bestämt det.
Varför hitta på en låtsas peson, låtsas att hon bestämmer över en, plåga sig själv men intala sig att det är hon, dendär vännen man har fantiserat ihop inom sig, som man tillockmed namngett Anna.
Sjukdom, tankefel, låter, som, en, schizofren..
När de sen börja klanka ner på andra för att själva få känna sig lite bättre, då ilsknar jag till.
Varför har jag blivit en ställningstagare?
Varför har jag blivit en förebild, av typen normalstor halvsnygging?
Jo, för att jag är trött på känslan av att inte räcka till, den känsla som dessa människor sprider runt sig, sprider vidare..
De talar om hur hemskt dagens ideal är, hur felaktigt det är, hur osunt det ser ut.
De gör inget, de följer med vågen.
Varför faller så många för den inbillade pressen, tävlan att vara snyggare än andra, känna till samhällets felaktigheter och inte stå emot?
Känner personligen ingen större aktning för Ja Sägare..
