Wickan Ahlin - Om smink, mitt liv och allt som hör till!

Idag när jag vaknade kände jag att allting är fel.. gick till skolan ändå och jag satt bara och kollade rätt framför mig - tankarna forsade igenom mig och jag visste inte vad jag skulle göra. På tyskan drog jag inte ens upp böckerna, sa bara - Mirja, jag måste prata med dig .. Nu. Så gick vi ut och mina tårar bara forsade ner, jag kunde inte kontrollera mig själv. Sa att jag var tvungen att gå hem och hon sa att hon sett att jag inte mådde bra för jag hade "inte skrattat en enda gång".. Gick ner och började packa ihop mina saker och då kom Jill fram och frågade vad som var fel, jag kan liksom inte sätta punkt på vad det är. Det är så himla många anledningar , som att jag accepterar att någon kallar mig ökennamn, att jag accepterar att ta skit, att jag accepterar att jag inte umgås med min pappa, att jag inte är mig själv. Jag sprang bara ut från skolan , sen kom jag på att jag aldrig skulla klara det här.. Sprang till kuratorn och satt där och pratade. Hon sa att hon aldrig sett någon som var på botten som mig, men att hon skulle göra sitt bästa för att resa mig upp. Jag har väldigt svårt för att visa känslor eller "ta ut allt som finns i mig" för personer, det är nog ingen jag kan prata med allting om . Liksom, att ingen vet allt om mig, förutom mamma då. Dock har vi inte pratat ut på sistonde och jag har inte förklarat hur jag mår ordentligt, har bara stängt alla utom mig och trott att jag klarar det, men ensam är stark? Nej tror inte det va! 
Jag vet inte vad jag vill få ut av det här inlägget, vet bara att det kommer nog bli en känslo-blogg det här. jag kommer försöka skriva så mycket som möjligt om mina känslor, om det går...
Nu tänkte jag gå och lägga mig och vila.. jag har gråtit ut all gråt så jag har jätteont i huvudet.. hoppas ni får en bra dag allihopa och tack till speciellt Josefine för att du finns. Ditt sms värmde verkligen i hjärtat.



vet att det var ett konstigt inlägg, men jag orkar inte läsa igenom det.