Wickan Ahlin - Om smink, mitt liv och allt som hör till!

Jag vet att jag är en jäkligt impulsiv person. Kommer jag på något att göra så ja, då gör jag det. Vill jag åka utomlands, ja då gör jag det. Vill jag skicka ett dumt jävla sms för att jag är arg, ja då gör jag det.
Grejen är inte det, utan det är att jag inte tänker efter FÖRE. Jag står för vad jag säger, det har jag alltid gjort. Jag är inte rädd att säga mina åsikter (varför skulle jag?).. Det är bara så dumt att dra det på ett sms.
Ni alla som känner mig/följt min blogg vet att jag och pappa har haft det jävligt svårt. 
Det var väl något som hände när jag var 13, jag kom in i tonåren och var en bitch. jag och hans tjej kom inte överrens och det är också något jag ångrar, men det är väl så. Vissa personer passar inte tillsammans och JA det är jobbigt men what to do?
Jag kan inte säga att pappa engagerade sig när det var som sämst, jag har mått så psykiskt dåligt så det är svårt att förklara, jag blir jäkligt ledsen när jag tänker tillbaka på det och jag kan säga med handen på hjärtat att jag inte har haft den bästa uppväxten. Ja, vafan då för tänker ni då, "jag som är så bortskämd". Men vad har det med att göra, om jag får det jag vill ha? Det är HUR jag mår som är viktigast, och jag har fasiken inte mått bra alls.
Jag har väl inte funnits där för pappa heller, när han har haft det jobbigt ..

Runt 15 flyttade jag hem till mamma, det var ständigt bråk mellan mig och pappa och pappas tjej. Jag hälsade på när jag kände för det, någon gång i veckan, månaden, sov där då jag kände för de, ärligt talat var det väl mest på mina villkor. Kom och gick som jag ville, det kunde ta lång tid mellan gångerna. Efter ett tag flyttade dom, till brynäs, och jag blev jättetokig för att jag inte fick något rum. Och oavsett om alla tycker att det är helt sjukt och att jag ska "skita i dom för dom är störd om han inte ger sitt eget barn ett rum" så är det väl så det är.. Det är inte konstigt att jag känner mig som en gäst när jag kommer dit, det förstår väl alla. Men jag vet inte, det kanske är jobbigt att ha ett rum som står tomt ofta och jobbigt att lägga dom pengarna på mig. Jag vet inte.

Sedan var det den där kvällen i stugan, när jag gick till älvkarleby mitt i natten för jag var så jävla rädd/arg/uppriven, you name it. Några månader EFTER den kvällen fick jag nog, jag gick till min lärare peter som har hjälpt mig mycket med allt, han skickade mig till kuratorn och skolsyster som anordnade ett möte med min pappa och mig. Det tycker jag är konstigt. Att vi måste lösa våran relation med hjälp av två personer som inte alls känner oss, för vi inte kan prata med varandra själv. Där beslutades det att jag och pappa skulle träffas minst en gång i veckan, själva. Eftersom det är VÅRAN relation vi ska bygga upp. Inte någon annans. Jag tror att detta gick bra i en månad. Min pappa jobbar skift, så antingen var han för trött eller så jobbade han, eller så hade jag mycket att göra i skolan. Men det jag funderar på är .. Måste vi ha bestämda tider för att träffas? Ska det vara så svårt att umgås med sin dotter, är det för mycket begärt? Jag kom flera gånger förbi pappas lägenhet, låg där och kollade på tv medan pappa lagade mat. Men, var det de vi bestämde? Att jag ska kolla på tv och han laga mat, en timme en gång i veckan?
Det har väl inte blivit riktigt som jag tänkt mig, en pappa och dotter relation, för det kan jag säga att vi inte har. 
Jag vet inte ens om jag kan säga att jag har en pappa nu som bryr sig om mig nu. Det enda jag vill är att det ska vara bra mellan HAN och mig. Jag bryr mig inte om hur det är mellan andra i våran närhet. För det är min pappa jag vill ha, en pappa, som bryr sig och finns där när jag som mest behöver det. Som när jag hade det kämpigt med självkänslan, när jag grät mig till sömns varje kväll och alla andra gånger när jag behövt det. En pappa som pussar mig godnatt och säger att allting kommer bli okej, bara jag tror på mig själv. Jag vill inte ha det på sms.

Jag vet att jag är 18 år. Och jag vet att du tyckte att jag var för vuxen för att ha en förälder på sjukhuset när jag låg inlagd där i vintras. Men pappa, jag kommer alltid att vara ditt barn hur mycket du än vill bli av med mig. Jag kommer alltid att vara Elin Sofia Wiktoria Ahlin, alltid. Kan du inte ta vara på tiden, den lilla tiden vi får träffas, så att jag kan må bra? Det enda jag saknar är dig och jag vet att det blir bra om du vill träffa mig, inte skylla på massa ursäkter. Jag ska också skärpa mig. Men det jag vill allra mest nu, är att du finns här - och inte bara på telefonen.