frustrerad
En grej jag alltid tyckt varit konstig är när folk som är tillsammans alltid säger "men gud, jag hinner aldrig med något, har aldrig tid för ngt längre". Har alltid tänkt att man ska väl ändå se till att finna tid till allt annat?
Men.. jag har märkt att så är det inte, det känns som att jag inte hinner med skola, familj, pojkvän och vänner och allt vad det tillhör. Visst, jag är nykär och det kommer jag vara hur länge som helst till, det kan ingen stoppa. Mina känslor är det ingen annan än jag som styr.
Vet inte hur jag ska förklara, men varje gång jag ser in i Linus ögon pirrar det i mig eller varje gång han är på toa eller gör något annat saknar jag honom. Jag vill vara med honom hela tiden. Jag har aldrig förstått den känslan förrut.
Kommer ihåg när jag var med frida och thias, hur kära dem var och hur lyckliga dom var tsm - och jag tänkte liksom; huuuur kan de vara så kära? men jag har precis samma känsla nu! Jag tror man måste uppleva det själv för att förstå det.
Det känns som att jag knappt kan göra skolan och jag kanske inte sköter den på bästa sätt nu. Men vem vill plugga när världens bästa ligger breve och säger fina saker? Jag kanske inte hinner med vännerna lika mycket heller ..
Men, det som gör mig frusterad är att det är jag som är den dåliga vännen som inte har tid. Jag har alltid varit den personen förut som alltid hade tid, jag var alltid den som ställer upp - så fort det var någonting kom jag och så fort någon ringde och ville shoppa så åkte vi ner på stan. Alltid på deras villkor. Jag är fortfarande den som ställer upp och kommer så fort det är något, men kanske inte på samma sätt som förrut! Jag har fortfarande mina bästa vänner kvar och jag är tacksam för att dem accepterar att jag har pojkvän, vissa har varit där förrut och vissa kan förstå hur jag känner ändå. Men det finns vissa, som absolut inte kan glädjas åt andras glädje, utan sprider bara negativetet kring sig. Allt ska handla om denne.
Vet inte alls var jag vill komma med det här inlägget, men jag tycker det är jobbigt när jag får klagelser för att JAG för en gång skull är lycklig, för att jag äntligen är glad. Jag kanske kommer vara med Linus minst lika mycket om två-tre månader som jag är idag, och jag vill ta vara på den här tiden. Han är det bästa som har hänt mig!
Och sen tycker inte jag att det bara är jag som ska höra av mig, så ska det inte vara i en vänskap.. man får helt enkelt se till att planera, inte bara på den andres villkor!
Bild på mig och min bästa! En tjej som alltid finns där, som alltid accepterar och stöttar det jag gör. Tack för att du finns! jag älskar dig!
Men.. jag har märkt att så är det inte, det känns som att jag inte hinner med skola, familj, pojkvän och vänner och allt vad det tillhör. Visst, jag är nykär och det kommer jag vara hur länge som helst till, det kan ingen stoppa. Mina känslor är det ingen annan än jag som styr.
Vet inte hur jag ska förklara, men varje gång jag ser in i Linus ögon pirrar det i mig eller varje gång han är på toa eller gör något annat saknar jag honom. Jag vill vara med honom hela tiden. Jag har aldrig förstått den känslan förrut.
Kommer ihåg när jag var med frida och thias, hur kära dem var och hur lyckliga dom var tsm - och jag tänkte liksom; huuuur kan de vara så kära? men jag har precis samma känsla nu! Jag tror man måste uppleva det själv för att förstå det.
Det känns som att jag knappt kan göra skolan och jag kanske inte sköter den på bästa sätt nu. Men vem vill plugga när världens bästa ligger breve och säger fina saker? Jag kanske inte hinner med vännerna lika mycket heller ..
Men, det som gör mig frusterad är att det är jag som är den dåliga vännen som inte har tid. Jag har alltid varit den personen förut som alltid hade tid, jag var alltid den som ställer upp - så fort det var någonting kom jag och så fort någon ringde och ville shoppa så åkte vi ner på stan. Alltid på deras villkor. Jag är fortfarande den som ställer upp och kommer så fort det är något, men kanske inte på samma sätt som förrut! Jag har fortfarande mina bästa vänner kvar och jag är tacksam för att dem accepterar att jag har pojkvän, vissa har varit där förrut och vissa kan förstå hur jag känner ändå. Men det finns vissa, som absolut inte kan glädjas åt andras glädje, utan sprider bara negativetet kring sig. Allt ska handla om denne.
Vet inte alls var jag vill komma med det här inlägget, men jag tycker det är jobbigt när jag får klagelser för att JAG för en gång skull är lycklig, för att jag äntligen är glad. Jag kanske kommer vara med Linus minst lika mycket om två-tre månader som jag är idag, och jag vill ta vara på den här tiden. Han är det bästa som har hänt mig!
Och sen tycker inte jag att det bara är jag som ska höra av mig, så ska det inte vara i en vänskap.. man får helt enkelt se till att planera, inte bara på den andres villkor!
Bild på mig och min bästa! En tjej som alltid finns där, som alltid accepterar och stöttar det jag gör. Tack för att du finns! jag älskar dig!
Kommentarer
Trackback
