Kanske värt att läsa..

Idag åkte jag förbi min morfars grav, som jag så många gånger gjort förrut. Flera pratstunder, ännu mera tårar men även skratt. Att sitta och prata med någon som jag inte träffat, och för den delen inte heller får träffa, kan faktiskt vara skönt. Jag pratar med honom, får inga svar, men känner ändå att han lyssnar. Tyck att det är konstigt, men vänta bara tills ni själv sitter där. Framför gravstenen och ett andrum som du inte ens vet existerar.

Den känslan är faktiskt magisk. Idag presenterade jag Linus för första gången, för min morfar och för min gammelfarfar och gammelfarmor. Det var jobbigt, det var liksom en nervös känsla och jag bara önskade att jag fick se deras miner. Deras glada lyckliga leenden och deras varma famntag, som jag så många gånger har fått känt. Inte morfars, men britta och bengts. Hur mycket jag än vill att dem, alla tre, ska få träffa min kärlek, min skatt och min själsfrände så kommer aldrig det att gå. Jag får nöja mig med att sitta där, fälla massa tårar och prata lite. Idag pratade jag inte mycket, de fick istället lyssna på Linus kärleksförklaringar till mig och mitt i allt. Då kom solen, den sprack fram. Det var magiskt. Kalla mig tokig, men det var som ett tecken. Jag vet att de lyssnade, samtidigt som jag la handflatan på gravstenen.

Då kände jag. Är det värt att leva olycklig? Är det värt att göra någonting som man inte vill? Vi lever ett enda liv, morfar valde att kasta bort sitt på ett sätt som jag än idag inte förstår - fastän han säkert hade sina starka skäl till det. Bengt och Britta levde det nog fullt ut, de hade varandra. Med kärlek kommer man långt.
Ska jag verkligen hålla på att banta, ha ångest för att jag äter, köpa fullt med kläder för att passa in? Är det livet, är det verkligen det? Att man ständigt ska leva i en förkastning mellan ångest och kanske omstridd lycka?

Jag tror inte det. Till att börja med vet jag att jag har en bra personlighet, jag är ärlig, är framåt och har en klar social förmåga. Jag tycker även om mat, jag älskar potatis, jag älskar pommes, jag älskar makaroner. Jag älskar kött, jag älskar köttbullar och ibland tycker jag om falukorv. Men det händer inte så ofta.
Ska jag då banta, för att jag vill att andra ska uppfatta mig som bättre och smalare? Eller ska jag gå efter egen förmåga, då jag har en pojvän som älskar mig för den jag är, jag har vänner som älskar mig för den jag är och jag börjar faktiskt tycka om mig själv. Det har tagit mig 18, snart 19 år. Men ändå, det är väl huvudsaken att det har kommit nu och inte senare. Kanske inte alls.

Varje år den här tiden får jag ånegst, jag måste banta, måste bli smal, ska träna varje dag. Ångest, denna ständiga ångest som bankar på vårkvisten då det snart börjar bli dags för bikinisäsong. Och jag vet vad vissa fasar inför denna, så har även jag gjort. Men tänk såhär, är det vad du tycker eller vad andra tycker som spelar roll? Det är svårt att inte bry sig om vad andra tycker, det är lättare att ta till sig det än vad man tycker själv. Orkar man inte göra någonting åt det, så är det så. Vill man inte göra någonting åt det, så är det så. Men man ska aldrig göra någonting för någon annan, så att man själv drabbas av olycka.

Jag ber om ursäkt, för att jag kanske gett vissa ångest när jag gjort en ny kategori om metoden "GI", jag ber om förlåt till alla er som tänkt "Fan, jag måste också.. här sitter jag och är skittjock så bantar hon, jag måste verkligen", förlåt av hela mitt hjärta.

Det var denna stund med min morfar och med mina gammelfarmor och gammelfarfar idag som fick mig att inse det här. Jag ska inte göra någonting om jag inte vill för min egna vilja. Livet är för kort att slängas bort åt andra, din lycka är den som väger mest. Jag slutar nu med GI, efter "bara en vecka". Jag är lycklig med den jag är, med eller utan kolhydrater.

Kommentarer
Postat av: emilia

Jag käkade LCHF, och uteslöt kolhydrater helt i somras i sex veckor. Visst funkade det för att gå ner i vikt, men det är fan inte värt det! Det är inte värt att gå och tänka på all mat man tycker om, men inte får äta. Jag har en pojkvän som älskar mig, jag har underbara vänner, en underbar familj... varför skulle jag utsätta mig för ngt liknande när jag kan bara vara glad över den jag är, för jag vet att andra tycker om mig för den jag är.



Visst kommer ångesten för mig nu när det börjar bli sommar, men den försvinner. Så länge min pojkvän tycker om mig i bikini är jag glad! haha. Men hur som haver: skitbra inlägg, du och din pojkvän är så söta ihop och du är bra precis som du är! :)

2010-05-09 @ 22:24:05
URL: http://emiliaaj.blogg.se/
Postat av: hannah

jag vet inte hur många gånger jag haft ångest över att jag gick upp i vikt när jag o tobbe vart tillsammans.. jag ville banta, träna & blablabla.. men sen insåg jag att "näe, de är fan inte värt det. jag ska leva livet och göra saker jag gillar" och jag gillar inte att hålla på & banta. du gör helt rätt wickey. ingen tycker mindre om dig för att du "inte är pinnsmal". och om det nu skulle vara så, så bry dig inte. riktiga vänner bryr sig inte, och så länge du mår bra så strålar det om dig :) du är så himla vacker tjejen <3 på riktigt så tycker jag det! så jäkla fin.

2010-05-10 @ 13:57:07
URL: http://hannahfrelin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0