kan det gå så fort?

Ibland kan jag stanna upp och tänka, har det verkligen gått 4 år sedan jag var 13? Den där blyga, mulliga tjejen som inte sa ett pip. Ibland blir jag helt övertygad om att jag har en 13-årings mentalitet, för ibland känns det som att jag inte hinner ikapp mig själv.
Som veckorna när mina syskon är hemma hos deras respektive föräldrar, veckan bara swoooschar förbi och när de kommer tillbaka har jag inte ens känt efter att dem varit borta. Jag har inte tid för mig själv ofta, jag tar alltid andra före mig.

Igår kväll när jag låste cykeln kom jag faktiskt och tänka på det, jag är ju förfasen 17 år!
Troligen, så mindes jag väl de somrar som jag och mina damer alltid kommit hem efter ett nattdopp i vårvik, eller timmarna då jag och min lillasyster gick ut i skogen för att leka med barbies (ja, jag lekte fortfarande med dem tills jag var 13..) eller allt fotbollspelande i lekparken. Vad har jag gjort alla dessa år?
Varför uppskattade jag inte det mer? Varför skämdes jag för att jag lekte med barbies? jag kommer precis ihåg känslan, jag trodde att det var några som tittade på mig och jag kunde inbilla mig att de skulle reta mig i skolan dagen efter..

Jag önskar att jag kunde komma ihåg känslan hur det var att leka med barbiesen, jag var ju lycklig när jag fick göra något jag tyckte om, att pyssla om andra.. Eller de gånger jag och Sandra satte på Nanne Grönvall - avundsjuk, och bara stod och dansade? faktum är att jag fann lite av mig själv då. Varför händer inte det nu, varför är jag rädd för att upptäcka?

Snart börjar jag tvåan med en 17åriings kropp men med en mentalitet som 13. Jag förförs fortfarande av de småsaker jag älskade då, och om sanningen blir fram så blir jag röd som en tomat i ansiktet när en snygg kille glor på mig. Jag har inte mognat ett dugg på fyra år och det skrämmer mig lite.
Jag trodde jag skulle ha kommit längre...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0