Osammanhängande inlägg.
Blogg. Bloggeliblogg blogg.
Vad ska jag skriva? När skrev jag senast? Är nog ett bra tag sen. Mycket har hänt, kan väl dra en snabbis.
Jag har mått bra. Jag har mått skit. Jag har varit i egypten. Jag har varit i kalla gårdskär. Jag har haft panik över pengar. Men ändå köpt upp det lilla jag har. Jag har firat två julaftonar. Ena var bättre än den andra. Jag har festat. Men ändå dragit ner på det totalt. Jag kommer faktiskt inte på något mer.
Konstigt hur alla tankar kommer fram på kvällarna. Tänker tillbaka på allt som varit, både bra och dåliga grejer. Kollar på gamla kort, fan. Fan vad smal jag var. Kollar på kort nu. Spyr, typ. Eller? Varför kommer alltid alla dessa tankar när man är själv, varför? Varför kan jag inte vara lika lycklig hela tiden som jag är när jag har min pojkvän, Ida eller någon annan fin vän vid min sida? Men det är nog det, man kan väl inte vara glad jämt. Eller?
Jag tänker på i somras. Tänker på hur bra hela sommaren var, jag var med min bästa finaste vän hela tiden. Vi gjorde massa roliga saker och varje helg var en discohelg för oss. Oavsett om festen var tråkig, ja, rent utav sög pungkula så var det perfekt. Jag hade det så jäkla kul med dig Ida. Jag tänker på, hur kan jag göra för att få det bättre? Hur kan jag göra för att få tillbaka samma tid? Ska jag vara ute och festa hela tiden, något som jag personligen anser är överskattat och är väldigt mycket roligare på sommaren. Eller? Hur får man tid till allting? Hur får man tid till både skola, pojkvän, vänner, körkort, familj? Hur ska jag kunna göra alla lyckliga?
Jag. Wiktoria. En liten människa här på jorden som strävar efter att alltid göra någon glad. Det kan göra min dag. Ser jag ett leende från någon av mina närmsta så gör det min dag. Jag blir lycklig inombords. Just nu när jag skriver det här tänker jag på när jag och Ida satt hemma hos mig och taggar till lite för fest. Vi väntar på lite folk som ska komma och jag kom på att jag hade några sanning och konsekvens kort som jag fick från en tidning. LURAD! Haha, ida, kommer du ihåg det?
Gud vad vi skratta. Vi låg nästan ner och båda fick så ont i magen av allt skratt. Men det är lycka för mig. Just nu, precis när stressen kring julen lagt sig, så börjar jag tänka. Jag börjar tänka på vad jag kan förbättra. Vad kommer mina närmsta vilja att jag ska förbättra? Jag vill göra det för dem. Men, en grej måste jag göra för mig själv med. Jag har världens sämsta självkänsla, och det är något jag måste ändra på. Jag vill banta hårt som fan och jag vill träna hårt som fan. Och det vet jag att jag klarar med min bästa vän, Ida.
Ni kanske tycker jag är skitfjantig som skriver av mig massa om sånt, men hur, hur i hela friden ska man orka sig igenom när saker tynger en? Det kanske inte är det bästa sättet att banta och kanske komma tillbaka till perioden jag var i förr, men jag tänker offra det. Visst, det är själviskt. Det är det. Jag stötte bort dem jag älskade och tänkte bara på mig själv, och så kommer det med säkerhet att bli igen. Jag är fast i två bubblor, en bubbla som strävar genom att bli finare, smalare och mer omtyckt. En annan bubbla som säger åt mig att jag är inte redo, jag får inte och jag måste tänka på vad som är bra för andra, att jag inte får såra andra. Men hur vet man att man gör rätt? Jag tror, och jag vet, att jag kommer må mycket bättre om jag blir smalare. Det är en ätstörning, jag vet. Men jag tänker offra det. Jag tänker offra mitt psyke för att bli det. Jag kommer må skit och jag kommer vara arg och jag kommer stöta bort folk, men någon gång vill jag må bra, jag med.
Jag vet inte alls vart jag vill komma med det här inlägget, jag har inte ens läst igenom det utan jag har bara låtit mina fingertoppar glida över tangentbordet. Jag saknar min bästa vän, jag saknar den tryggheten jag hade då. Jag behövde aldrig tänka "är jag fin nog", "tänk om han/hon tycker jag är skitful idag och inte vill ses med mig" och allt annat. Ida gav och ger mig så mycket kärlek och med henne är jag trygg, så även med min pojkvän. Om jag kunde så skulle jag spola tillbaka till sommaren 09, för det var då mitt liv var alldeles, alldeles underbart..
Vad ska jag skriva? När skrev jag senast? Är nog ett bra tag sen. Mycket har hänt, kan väl dra en snabbis.
Jag har mått bra. Jag har mått skit. Jag har varit i egypten. Jag har varit i kalla gårdskär. Jag har haft panik över pengar. Men ändå köpt upp det lilla jag har. Jag har firat två julaftonar. Ena var bättre än den andra. Jag har festat. Men ändå dragit ner på det totalt. Jag kommer faktiskt inte på något mer.
Konstigt hur alla tankar kommer fram på kvällarna. Tänker tillbaka på allt som varit, både bra och dåliga grejer. Kollar på gamla kort, fan. Fan vad smal jag var. Kollar på kort nu. Spyr, typ. Eller? Varför kommer alltid alla dessa tankar när man är själv, varför? Varför kan jag inte vara lika lycklig hela tiden som jag är när jag har min pojkvän, Ida eller någon annan fin vän vid min sida? Men det är nog det, man kan väl inte vara glad jämt. Eller?
Jag tänker på i somras. Tänker på hur bra hela sommaren var, jag var med min bästa finaste vän hela tiden. Vi gjorde massa roliga saker och varje helg var en discohelg för oss. Oavsett om festen var tråkig, ja, rent utav sög pungkula så var det perfekt. Jag hade det så jäkla kul med dig Ida. Jag tänker på, hur kan jag göra för att få det bättre? Hur kan jag göra för att få tillbaka samma tid? Ska jag vara ute och festa hela tiden, något som jag personligen anser är överskattat och är väldigt mycket roligare på sommaren. Eller? Hur får man tid till allting? Hur får man tid till både skola, pojkvän, vänner, körkort, familj? Hur ska jag kunna göra alla lyckliga?
Jag. Wiktoria. En liten människa här på jorden som strävar efter att alltid göra någon glad. Det kan göra min dag. Ser jag ett leende från någon av mina närmsta så gör det min dag. Jag blir lycklig inombords. Just nu när jag skriver det här tänker jag på när jag och Ida satt hemma hos mig och taggar till lite för fest. Vi väntar på lite folk som ska komma och jag kom på att jag hade några sanning och konsekvens kort som jag fick från en tidning. LURAD! Haha, ida, kommer du ihåg det?
Gud vad vi skratta. Vi låg nästan ner och båda fick så ont i magen av allt skratt. Men det är lycka för mig. Just nu, precis när stressen kring julen lagt sig, så börjar jag tänka. Jag börjar tänka på vad jag kan förbättra. Vad kommer mina närmsta vilja att jag ska förbättra? Jag vill göra det för dem. Men, en grej måste jag göra för mig själv med. Jag har världens sämsta självkänsla, och det är något jag måste ändra på. Jag vill banta hårt som fan och jag vill träna hårt som fan. Och det vet jag att jag klarar med min bästa vän, Ida.
Ni kanske tycker jag är skitfjantig som skriver av mig massa om sånt, men hur, hur i hela friden ska man orka sig igenom när saker tynger en? Det kanske inte är det bästa sättet att banta och kanske komma tillbaka till perioden jag var i förr, men jag tänker offra det. Visst, det är själviskt. Det är det. Jag stötte bort dem jag älskade och tänkte bara på mig själv, och så kommer det med säkerhet att bli igen. Jag är fast i två bubblor, en bubbla som strävar genom att bli finare, smalare och mer omtyckt. En annan bubbla som säger åt mig att jag är inte redo, jag får inte och jag måste tänka på vad som är bra för andra, att jag inte får såra andra. Men hur vet man att man gör rätt? Jag tror, och jag vet, att jag kommer må mycket bättre om jag blir smalare. Det är en ätstörning, jag vet. Men jag tänker offra det. Jag tänker offra mitt psyke för att bli det. Jag kommer må skit och jag kommer vara arg och jag kommer stöta bort folk, men någon gång vill jag må bra, jag med.
Jag vet inte alls vart jag vill komma med det här inlägget, jag har inte ens läst igenom det utan jag har bara låtit mina fingertoppar glida över tangentbordet. Jag saknar min bästa vän, jag saknar den tryggheten jag hade då. Jag behövde aldrig tänka "är jag fin nog", "tänk om han/hon tycker jag är skitful idag och inte vill ses med mig" och allt annat. Ida gav och ger mig så mycket kärlek och med henne är jag trygg, så även med min pojkvän. Om jag kunde så skulle jag spola tillbaka till sommaren 09, för det var då mitt liv var alldeles, alldeles underbart..
