Livet är en resa
Ibland är jag glad. Ibland faktiskt lycklig. Och ibland är jag trött, då allting är tråkigt och livet har ingen mening och varför ska allting gå emot mig och fy fan vad jag hatar mitt liv. vad kul att du är med och tävlar om en design!
Det enda jag vet är att hur min syn än är på livet, kommer det att fortsätta sin gilla gång. År ut och år in. Månad efter månad. Vecka efter vecka.
Vardagar som blir till helg, blir till ny vecka med liknande vardagar, liknande rutiner och samma mönster, samma gamla mönster.
Mönstret blir som en stig genom livet, nej som en räls blir det. På rälsen far livets tåg fram med jämn fart, lika orubblig som ingenting annat. Lugnt och metodiskt puffar tåget på, vårt livståg. Det är omöjligt att höja farten eller sakta in, det går varken att bromsa eller stanna.
Vi vet alla att det för oss obönhörligen mot ändstationen. Vad väntar där? Ska vi ta våra väskor och gå av tåget, skynda ut på perrongen? Sträcka på benen, pusta ut och gnugga våra värkande nackar efter den långa resan? Ser vi oss omkring, letar efter något känt ansikte? Kommer någon att vänta på oss där? Kommer någon att möta upp oss, ta hand om oss och lotsa oss vidare? Eller kommer vi stå där ensamma, lämnade vind för våg? Är det början på något nytt? Eller är det bara... en ändstation helt enkelt? Är det bara slutet?
Vi vet att slutet kommer närmare för varje dag som går, för varje timme, för varje minut. Varje sekund som går är en sekund närmare Slutet.
Den tanken kan knäcka vem som helst. Ändå fortsätter vi vår enträgna resa genom livet. Tåget är långt. Vägen är en evighet. Det finns mycket att utforska, och mycket ska komma att hända. Och varje dag lever vi människor som om vi alltid letade efter något nytt, något bättre, något som ska göra oss lyckligare. Det är ett ständigt sökande efter en plats där vi tror vi kan slå oss till ro, där allt är perfekt och precis som vi vill ha det. Ett regnbågens slut, liksom. Alla letar vi efter den stora krukan med guld vid regnbågens slut. Som om en sådan plats fanns.
Happiness is a way of travel, not a destination.
Som om meningen med livet var att hitta den totala lyckan och stanna där den fanns. Nej, ett sådant ställe tror jag inte på. Jag tror livet är en resa, var och ens resa, och det är upp till var och en hur man genomför den. Det är ditt eget ansvar att göra det bästa av din situation. Utan att känna krav att du måste komma någonstans. För någonstans kommer du ändå. Alla kommer någonstans, om du inte hoppar ut genom något fönster för att du slutat se livet som en resa, och tror att meningen med livet är att komma till en plats dit du aldrig kommer komma.
Lev i nuet. Slösa inte bort din värdefulla tid på klagande och gnatande, på oro, ångest och vånda. Det finns ingen anledning att oroa sig för vad som ska komma, för det kommer att komma ändå. Och tills dess ska du se till att leva på det bästa sätt du kan. Vartenda ögonblick är mer värt än någon av oss kan förstå, och vartenda ögonblick vill jag göra till något jag kan vara stolt över. Vad är meningen med livet annars?
