KASTAR MIG UT I TOMMA INTET
Är det bara jag som har panik för framtiden? Jag har så otroligt mycket jag vill göra i mitt liv och ingenting gör mig mer irriterad än att tänka tillbaka på tiden som arbetslös.
Jag vill göra så mycket i mitt liv , jag tänker på det hela tiden och jag blir arg när jag sitter i soffan såhär en söndagskväll och inte gör någonting. FÖR DET KVÄVER MIG.
Jag vill jobba med det jag tycker är roligt (smink och hudvård), jag vill kunna bestämma mina tider själv och jag vill utvecklas både personligt och inom jobbet. Jag vill jobba med ett företag som bygger upp mig samtidigt som jag ger en del utav mig till dem!
Jag har chansen att göra det nu, och det är verkligen nu. Om tre veckor kan jag börja. Vågar jag? Vågar jag satsa?
PANIK.
Jag kommer sluta på volvo om tre veckor, och där kommer jag att stå utan jobb.. Är det inte lika bra att satsa?
.
Även om jag vet att jag velar fram och tillbaka med allting, ena dagen det och den andra dagen det andra så är det ju faktiskt det här jag har utbildat mig till. Jag vill lära mig av branschen och jag vill ha erfarenhet tills jag startar upp mitt eget företag.
Nu behöver jag råd. Jag lär lägga ut en summa pengar, inte mycket eftersom jag får igen det direkt. Skulle ni gjort det? Att få möjligheten att jobba med det ni älskar mest av allt, fastän det kostar lite?
U GOTTA HELP ME .
Jag vill göra så mycket i mitt liv , jag tänker på det hela tiden och jag blir arg när jag sitter i soffan såhär en söndagskväll och inte gör någonting. FÖR DET KVÄVER MIG.
Jag vill jobba med det jag tycker är roligt (smink och hudvård), jag vill kunna bestämma mina tider själv och jag vill utvecklas både personligt och inom jobbet. Jag vill jobba med ett företag som bygger upp mig samtidigt som jag ger en del utav mig till dem!
Jag har chansen att göra det nu, och det är verkligen nu. Om tre veckor kan jag börja. Vågar jag? Vågar jag satsa?
PANIK.
Jag kommer sluta på volvo om tre veckor, och där kommer jag att stå utan jobb.. Är det inte lika bra att satsa?
.
Även om jag vet att jag velar fram och tillbaka med allting, ena dagen det och den andra dagen det andra så är det ju faktiskt det här jag har utbildat mig till. Jag vill lära mig av branschen och jag vill ha erfarenhet tills jag startar upp mitt eget företag.
Nu behöver jag råd. Jag lär lägga ut en summa pengar, inte mycket eftersom jag får igen det direkt. Skulle ni gjort det? Att få möjligheten att jobba med det ni älskar mest av allt, fastän det kostar lite?
U GOTTA HELP ME .
STÅR PÅ EN STEN VID EN SJÖ VID EN SKOG
När jag var liten. Väldigt liten. Så gick jag och pappa och våran dåvarande hund, Bizon en promenad längs T-udden här i Gävle. Jag kommer ihåg hur pappa lyfte upp mig och min hund satt sig nedanför, så tog pappa kort på mig och jag var så stolt. Att jag våga stå så högt upp och att pappa ville ta kort på det. Jag ryser inombords när jag tänker på det!
Men vägen upp var inte så lätt, haha jag är nog världens osmidigaste människa!
Fast ja, upp kom jag ;) Tänk att nu står jag här , på samma sten och säkert 10 år äldre. Jag har en egen hund som skulle ha suttit där nere, och jag är inte blyg nog att inte ta för mig. Jag är en vuxen tjej och tar hand om mig på själv. Tvättar mina kläder, lagar matlådor och städar min egna lägenhet. Och killen som tog kortet är idag inte min pappa, utan min pojkvän, sambo och själsfrände.
På något sätt är jag stolt. Vad jag hittils åstadkommit och vad jag komma skall. Länge leve livet liksom .
BACK TO LIFE
Idag är en jävligt bra dag.
Varför vet jag inte. Det bara är så.
Jag är så jävla lycklig, så jävla bra och så jävla bäst helt enkelt. Idag känns det som att jag kan krossa världen och allt vad det heter.
Är det inte konstigt egentligen? Hur livet och humöret bara kan ändras, från en dag till en annan.
Jag har börjat älskat livet så mycket på senaste, jag är aldrig sjuk längre först och främst. Både psykiskt och fysiskt. Förstår ni vilken börda det var för mig innan. Jag kunde inte göra någonting, jag drabbade både kärleken, vänner, familjen och framför allt mig. Jag var inne i ett jävla hål. Samtidigt som jag mötte olika ätstörningar, spydde efter varje måltid , var inbunden i mig själv och såg ingen glädje alls i livet. Allting gick i repris. Vaknade, ångest, mat, spy, ångest, ännu mer mat, ännu mer ångest, spy spy spy.
Jag kommer ihåg att jag stötte bort allihopa, jag vill inte prata med någon. Jag vände allting mot mig, jag gjorde allting jobbigare. Gick till och med hos kurator för att prata med pappa, för jag vände bort han också. Min egna pappa.
Tills jag var mogen nog att ta upp telefonen, ringa till kristallen, förklara varför och bara PRATA! Efter det hände allting, det bara vände upp och ner.
Jag tog in den finaste ägodelen i mitt liv. Min fina prins Linus. Jag sa till honom direkt att jag var sjuk, att jag hade en konstig tvångstanke och att jag ville att han skulle hjälpa mig. Och han är med mig än idag! ♥
Älskar att vara med dig! Du gör mig lycklig..
Men vet ni vad? Jag tror inte jag hade klarat mig lika bra utan Linus, han har hjälpt mig i allt. Och vi har varit med om så mycket tillsammans. Jag känner mig nykär efter 1 år och 10 månader tillsammans, och jag vet inte hur länge som vänner. Jag vill leva hela mitt liv med Linus! Varje kväll ligger vi och funderar hur vårat liv ser ut om några år, vi räknar med villa, hur många barn och kanske inte en volvo men en bra bil! Haha, jag ryser nu när jag berättar.. Hur kan man känna så mycket för en person? Hur kan man träffa en person som är precis likadan som en själv?
När jag träffade Linus sa jag till mina vänner att jag absolut inte skulle bli en sån som jag hatade, en som tar sin pojkvän framför vännerna. And here i am, ha ha. När jag kommer hem från jobbet känns det som att jag har varit ifrån han ett helt år, jag vill bara kasta mig i hans famn! När han går på toa och jag sitter kvar här i vardagsrummet kommer jag på mig själv att räkna sekunderna tills han kommer tillbaka..
Jaja, nu kom jag ifrån ämnet iallafall. Men kärlek är det finaste jag vet! ♥ ♥ ♥
Men jag är lycklig idag, hur lycklig som helst..
Jag kanske inte är världens bästa flickvän, jag är inte världens bästa vän, jag är inte världens bästa dotter och aboslut inte världens snyggaste. Men istället för att fokusera på det jag inte är så vill jag bara säga.
Jag är en skitbra tjej som har båda fötterna på jorden och har något som kallas u t s t r å l n i ng. Och det räcker gott och väl för mig.
DEN FINASTE JAG VET
Åhh, hjärtat. Om du bara kunde förstå den kärlek jag känner för dig..
Du är helt underbar, den mest underbara personen som finns på hela jordklotet.
Du är Den personen som förstår mig mest, den personen som känner mig bäst och den personer som får mig att känna mig speciell.
Ibland får jag tankar som "tänk om". Tänk om jag aldrig hade åkt in till stan för att träffa vår gemensamma kompis, jimmy, för snart tre år sen. Tänk om jag aldrig ens hade pratat med honom då. Tänk om inte du hade följt med han, tänk om tänk om tänk om. Tankar som får mig att bli rädd, rädd att tänka på vad jag skulle ha förlorat.
Du har gett mig så otroligt mycket, Du har inte bara fått mitt självförtroende att växa - utan också gjort mig smartare! Haha, det låter kanske konstigt.. Men vi matchar så bra tillsammans.
Då jag är mer impulsiv, tänker inte och bara göra saker. Så finns du där och tar mig i handen och säger, Wiktoria tänk efter. Och då får jag en smartare blick över det hela.
Eller då jag är kass på att komma på maträtter, så gör du det och jag lagar dem. Haha jag skoja bara. ♥
Jag vill leva hela mitt liv med dig, med dig vid min sida. Jag vill varje morgon vakna upp som jag gör nu, med dig vid min sida och tänka - hur kan jag ha sån tur, som har världens bästa pojkvän? Hur kan jag vara så lycklig? Att varje morgon och kväll titta in i dina fina blåa ögon och känna pirret i magen. När du jobbar sitter jag och räknar minuterna tills du kommer hem och vill bara kasta mig i din famn direkt. Den känslan jag kände när jag träffade dig för tre år sen, har jag kvar än idag. Och idag känner jag mer pirr, mer nyfikenhet (fast jag redan vet allt.) Men jag tänker på vad vi kan ha i vårat liv, eller rättare sagt vi har..
När vi hade varit tillsammans i tre månader åkte vi till egypten, när vi hade varit tillsammans ett halvår åkte vi iväg och sov på hotell flera nätter, när vi firade 9 månader förlovade oss, när vi hade varit tillsammans ca ett år så flyttade vi ihop, skaffade hund. Du och Jag. När vi fira 1.5 år åkte vi till thailand.
Och alla andra saker vi gör ihop. Alla resturang mys, alla tripper till uppsala, tripper till stugorna, gekås, de gånger vi är med våra vänner/familjer. Och allra helst - alla de dagar vi är med varandra. Allting kommer jag ihåg. För vet du? Det betyder mest för mig. Att veta, att jag kommer ha dig vid min sida hela livet och att jag kan tänka tillbaka på de fina stunderna vi haft, och kommer att ha.
Framtiden är våran och tillsammans klarar vi allt. Bara vi har varandra. ♥
CARPE DIEM.
Det värsta jag vet är när personer runt omkring mig mår dåligt och är ledsna.
Jag hatar att jag inget kan göra förutom än att ge dem tillfällig lycka, en kram och massa kärlek.
Att bearbeta sorg och tuffa perioder är det svåraste som finns - och man måste göra det själv för att kunna bli stark. Igen.
Jag önskar att jag var världens hjälte som var där och tog hand om er, hjälpte er genom sorgen.. Jag mår så jävla dålig själv när jag vet att ni är ledsna. Att ni inte orkar Leva. Nu gråter jag.
Jag önskar även att jag kunde ta över eran sorg på mig och försöka bearbeta den själv, jag klarar inte att se Er ledsna.
Just nu sänder jag en varm tanke till alla mina fina vänner, familj och släktingar som mår dåligt. Jag älskar er.
Carpe Diem.
Jag hatar att jag inget kan göra förutom än att ge dem tillfällig lycka, en kram och massa kärlek.
Att bearbeta sorg och tuffa perioder är det svåraste som finns - och man måste göra det själv för att kunna bli stark. Igen.
Jag önskar att jag var världens hjälte som var där och tog hand om er, hjälpte er genom sorgen.. Jag mår så jävla dålig själv när jag vet att ni är ledsna. Att ni inte orkar Leva. Nu gråter jag.
Jag önskar även att jag kunde ta över eran sorg på mig och försöka bearbeta den själv, jag klarar inte att se Er ledsna.
Just nu sänder jag en varm tanke till alla mina fina vänner, familj och släktingar som mår dåligt. Jag älskar er.
Carpe Diem.
EN SÅN DÄR TANKE..
Även fast jag och linus har det ganska svårt (syftar på pengar, haha, tro inget annat..) så kan jag inte låta bli över att glädjas åt livet!
Jag är så otroligt lycklig, jag är så stark! jag har gått igenom det mesta i mitt liv, både ned- och uppgångar och jag tar varje sak som händer som en milstolpe i livet, allt gör mig starkare.
Jag har allt jag någonsin kunnat drömt om, världens bästa pojkvän, en underbar hund, underbara vänner och underbar familj! jag har en fin lägenhet, jag har fått fullfölja min dröm - att gå make up kursen, om en månad är jag make up artist!!! jag har fått så otroligt fina kommentarer av er, varje dag. Jag har ställt om min vardag helt för att göra det jag inte orkat ta tag i , satsat på mig själv och min hälsa! tack johanna för att du hjälper mig!!
Jag fattar inte varför man inte tar tag i varje dag, varför ska man sura och varför ska man ha så mycket hat i sig? Varför kan man inte glädjas åt andras lycka och vara glad för dennes skull?
jag försöker varje dag intala mig själv att jag ska Leva dagen som om det vore min sista, Carpe Diem! För vet ni? Det ni gör idag kommer ni aldrig kunna göra om!
Gör något ni kommer bli alldeles glad för idag och unna er att skratta tiotals gånger extra.
Love W ♥
resan till thailand fick mig att tänka om, att tänka rätt.
DUNNO WHAT TO DO .
Okej peoples, jag är så jävla kluven.
Jag är en tjej som oftast (nästan alltid) är glad, låter ingen trycka ner mig och aldrig säger nej, jag ställer alltid upp ..
Jag är en person som inspireras av mina vänner, ser jag johanna vill jag träna eftersom hon älskar träning! ser jag josse vill jag lära mig sjuna, träffar jag stina vill jag ut i skogen och göra massa mys och träffar jag ida vill jag smink , och läser jag Matilda Hammars blogg vill jag fota! haha
Jag tycker inte att det är fel med det och jag tycker att vänner ska läras att använda det.
När jag sminkar folk och mig själv så står folk brevid och säger att jag är så jävla duktig och jag ger dem basic tips och självklart mer grundläggande när jag sminkar !
Folk frågar mig om vilka färger de ska använda på kläder eftersom allt går i ett, är du kall i huden så ser det inte "bra" ut att ha en kall tröja osv.
Men är detta fel? Kan detta tvinga fram avundsjuka och att man blir arg och tänker att man aldrig ska prata med denna person som inspireras av andra (inkl mig själv såklart) och därefter väljer att inte tycka om den?
Eller förstår ni vad jag menar? Att avundsjukan samt irritationen försämrar en vänskap så till att det blir ens fiende liksom?
Nu menar jag inte att JAG är så, damn jag älskar ju att insprireras men att några av mina vänner och folk i min omkrets inte kan glädjas åt mig , det jag gör liksom. Det ser de som en ful grej och de ska hålla isär grejer från mig ?
Nu finns det vänner som gör en glada - sådana vänner som frågar hur man mår, vad man gör och vill hänga på dagarna. Sen finns det vänner som knappt hör av sig, svarar inte när man skickar sms och vill bara hänga när det är fest och de behöver hjälp typ. Vilket är rädd och vilket ska man anförpassa sig till, ska man strunta i de sista vännerna eller ska man liksom hänga ändå? för när man väl hänger med dem är de kul!
Asså fan, vet inte vad jag ska göra. vill bara att allt ska bli som förr, som typ förra sommaren, förra året och för flera år sen..
Det är första gången åp väldigt länge jag är ledsen på riktigt, och den / de som känner sig träffade kan ju iaf kanske ringa ? någon gång iaf? Och fråga hur det är, och sluta vara sån argbigga kanske ? ;-)
Jag är en tjej som oftast (nästan alltid) är glad, låter ingen trycka ner mig och aldrig säger nej, jag ställer alltid upp ..
Jag är en person som inspireras av mina vänner, ser jag johanna vill jag träna eftersom hon älskar träning! ser jag josse vill jag lära mig sjuna, träffar jag stina vill jag ut i skogen och göra massa mys och träffar jag ida vill jag smink , och läser jag Matilda Hammars blogg vill jag fota! haha
Jag tycker inte att det är fel med det och jag tycker att vänner ska läras att använda det.
När jag sminkar folk och mig själv så står folk brevid och säger att jag är så jävla duktig och jag ger dem basic tips och självklart mer grundläggande när jag sminkar !
Folk frågar mig om vilka färger de ska använda på kläder eftersom allt går i ett, är du kall i huden så ser det inte "bra" ut att ha en kall tröja osv.
Men är detta fel? Kan detta tvinga fram avundsjuka och att man blir arg och tänker att man aldrig ska prata med denna person som inspireras av andra (inkl mig själv såklart) och därefter väljer att inte tycka om den?
Eller förstår ni vad jag menar? Att avundsjukan samt irritationen försämrar en vänskap så till att det blir ens fiende liksom?
Nu menar jag inte att JAG är så, damn jag älskar ju att insprireras men att några av mina vänner och folk i min omkrets inte kan glädjas åt mig , det jag gör liksom. Det ser de som en ful grej och de ska hålla isär grejer från mig ?
Nu finns det vänner som gör en glada - sådana vänner som frågar hur man mår, vad man gör och vill hänga på dagarna. Sen finns det vänner som knappt hör av sig, svarar inte när man skickar sms och vill bara hänga när det är fest och de behöver hjälp typ. Vilket är rädd och vilket ska man anförpassa sig till, ska man strunta i de sista vännerna eller ska man liksom hänga ändå? för när man väl hänger med dem är de kul!
Asså fan, vet inte vad jag ska göra. vill bara att allt ska bli som förr, som typ förra sommaren, förra året och för flera år sen..
Det är första gången åp väldigt länge jag är ledsen på riktigt, och den / de som känner sig träffade kan ju iaf kanske ringa ? någon gång iaf? Och fråga hur det är, och sluta vara sån argbigga kanske ? ;-)
Kärlek
Vilken myskväll det har varit! Älskling kom och hämtade mig, så åkte vi hem till honom och bastade och bara satt och prata, sånt är så himla viktigt. Jag tycker det är bra att Linus är som min bästa vän, jag kan verkligen prata med han om allt. Då menar jag även saker som man håller sig helt inom sig, som "mitt bajs var brunt idag" haha skoja men det är precis så. Jag tycker att vi är helt perfekta tillsammans och det kanske är mycket tjat om han men det skiter jag i.
Det finns ingen person som fått mig att må så bra som han gör. Han ser precis när jag mår dåligt, är kluven eller bara nere. Han ser precis rakt igenom mig, kan man säga. Jag kan inte förstå att jag har sådan tur, att ha världens finaste och bästa pojkvän. För mig betyder han allt.
Jag har så himla länge längtat efter det här, att ha en pojkvän som man kan vara sig själv med, inte behöva skämmas och bara kunna njuta av varandras sällskap. De personer som är i samma situation som mig eller har varit det kan ju inget annat än att bara hålla med. Jag kunde aldrig ens hoppas om att det kunde vara såhär underbart.
Linus är den som får mig att kämpa. Det kan låta som en klysha men han är den som får mig att gå upp varje morgon, att känna "vilken härlig dag det är". Och , vetskapen av att den person man älskar ligger precis brevid en och har sin arm omkring mig, den är enorm. Alltså den är så jäkla stark så det finns inte. Jag älskar det!
Vetskapen av att man älskar någon så innerligt mycket, och vetskapen av att man älskas lika mycket tillbaka är också så himla stark. Linus är den personen som hjälpt mig att tro på mig själv, att inte bry mig om det som har hänt förr utan att bara blicka framåt. Att inte bry mig om det som hände för ett år sen, då jag var helt paralyserad och inte brydde mig om något annat än att, ja, svälta mig. Men visst, det finns nedgångar och där finns han och tar emot mig med öppna armar. Han finns där och låter mig att gråta ut, försöker att trösta mig så gott det går och efter ett tag kan jag bara tänka "hur tusan står han ut med mig?",
Men det gör han. Och det älskar jag dig så himla mycket för, älskling. Tack. Tack för att du finns och tack för att du alltid ställer upp.
Det finns ingen person som fått mig att må så bra som han gör. Han ser precis när jag mår dåligt, är kluven eller bara nere. Han ser precis rakt igenom mig, kan man säga. Jag kan inte förstå att jag har sådan tur, att ha världens finaste och bästa pojkvän. För mig betyder han allt.
Jag har så himla länge längtat efter det här, att ha en pojkvän som man kan vara sig själv med, inte behöva skämmas och bara kunna njuta av varandras sällskap. De personer som är i samma situation som mig eller har varit det kan ju inget annat än att bara hålla med. Jag kunde aldrig ens hoppas om att det kunde vara såhär underbart.
Linus är den som får mig att kämpa. Det kan låta som en klysha men han är den som får mig att gå upp varje morgon, att känna "vilken härlig dag det är". Och , vetskapen av att den person man älskar ligger precis brevid en och har sin arm omkring mig, den är enorm. Alltså den är så jäkla stark så det finns inte. Jag älskar det!
Vetskapen av att man älskar någon så innerligt mycket, och vetskapen av att man älskas lika mycket tillbaka är också så himla stark. Linus är den personen som hjälpt mig att tro på mig själv, att inte bry mig om det som har hänt förr utan att bara blicka framåt. Att inte bry mig om det som hände för ett år sen, då jag var helt paralyserad och inte brydde mig om något annat än att, ja, svälta mig. Men visst, det finns nedgångar och där finns han och tar emot mig med öppna armar. Han finns där och låter mig att gråta ut, försöker att trösta mig så gott det går och efter ett tag kan jag bara tänka "hur tusan står han ut med mig?",
Men det gör han. Och det älskar jag dig så himla mycket för, älskling. Tack. Tack för att du finns och tack för att du alltid ställer upp.
Osammanhängande inlägg.
Blogg. Bloggeliblogg blogg.
Vad ska jag skriva? När skrev jag senast? Är nog ett bra tag sen. Mycket har hänt, kan väl dra en snabbis.
Jag har mått bra. Jag har mått skit. Jag har varit i egypten. Jag har varit i kalla gårdskär. Jag har haft panik över pengar. Men ändå köpt upp det lilla jag har. Jag har firat två julaftonar. Ena var bättre än den andra. Jag har festat. Men ändå dragit ner på det totalt. Jag kommer faktiskt inte på något mer.
Konstigt hur alla tankar kommer fram på kvällarna. Tänker tillbaka på allt som varit, både bra och dåliga grejer. Kollar på gamla kort, fan. Fan vad smal jag var. Kollar på kort nu. Spyr, typ. Eller? Varför kommer alltid alla dessa tankar när man är själv, varför? Varför kan jag inte vara lika lycklig hela tiden som jag är när jag har min pojkvän, Ida eller någon annan fin vän vid min sida? Men det är nog det, man kan väl inte vara glad jämt. Eller?
Jag tänker på i somras. Tänker på hur bra hela sommaren var, jag var med min bästa finaste vän hela tiden. Vi gjorde massa roliga saker och varje helg var en discohelg för oss. Oavsett om festen var tråkig, ja, rent utav sög pungkula så var det perfekt. Jag hade det så jäkla kul med dig Ida. Jag tänker på, hur kan jag göra för att få det bättre? Hur kan jag göra för att få tillbaka samma tid? Ska jag vara ute och festa hela tiden, något som jag personligen anser är överskattat och är väldigt mycket roligare på sommaren. Eller? Hur får man tid till allting? Hur får man tid till både skola, pojkvän, vänner, körkort, familj? Hur ska jag kunna göra alla lyckliga?
Jag. Wiktoria. En liten människa här på jorden som strävar efter att alltid göra någon glad. Det kan göra min dag. Ser jag ett leende från någon av mina närmsta så gör det min dag. Jag blir lycklig inombords. Just nu när jag skriver det här tänker jag på när jag och Ida satt hemma hos mig och taggar till lite för fest. Vi väntar på lite folk som ska komma och jag kom på att jag hade några sanning och konsekvens kort som jag fick från en tidning. LURAD! Haha, ida, kommer du ihåg det?
Gud vad vi skratta. Vi låg nästan ner och båda fick så ont i magen av allt skratt. Men det är lycka för mig. Just nu, precis när stressen kring julen lagt sig, så börjar jag tänka. Jag börjar tänka på vad jag kan förbättra. Vad kommer mina närmsta vilja att jag ska förbättra? Jag vill göra det för dem. Men, en grej måste jag göra för mig själv med. Jag har världens sämsta självkänsla, och det är något jag måste ändra på. Jag vill banta hårt som fan och jag vill träna hårt som fan. Och det vet jag att jag klarar med min bästa vän, Ida.
Ni kanske tycker jag är skitfjantig som skriver av mig massa om sånt, men hur, hur i hela friden ska man orka sig igenom när saker tynger en? Det kanske inte är det bästa sättet att banta och kanske komma tillbaka till perioden jag var i förr, men jag tänker offra det. Visst, det är själviskt. Det är det. Jag stötte bort dem jag älskade och tänkte bara på mig själv, och så kommer det med säkerhet att bli igen. Jag är fast i två bubblor, en bubbla som strävar genom att bli finare, smalare och mer omtyckt. En annan bubbla som säger åt mig att jag är inte redo, jag får inte och jag måste tänka på vad som är bra för andra, att jag inte får såra andra. Men hur vet man att man gör rätt? Jag tror, och jag vet, att jag kommer må mycket bättre om jag blir smalare. Det är en ätstörning, jag vet. Men jag tänker offra det. Jag tänker offra mitt psyke för att bli det. Jag kommer må skit och jag kommer vara arg och jag kommer stöta bort folk, men någon gång vill jag må bra, jag med.
Jag vet inte alls vart jag vill komma med det här inlägget, jag har inte ens läst igenom det utan jag har bara låtit mina fingertoppar glida över tangentbordet. Jag saknar min bästa vän, jag saknar den tryggheten jag hade då. Jag behövde aldrig tänka "är jag fin nog", "tänk om han/hon tycker jag är skitful idag och inte vill ses med mig" och allt annat. Ida gav och ger mig så mycket kärlek och med henne är jag trygg, så även med min pojkvän. Om jag kunde så skulle jag spola tillbaka till sommaren 09, för det var då mitt liv var alldeles, alldeles underbart..
Vad ska jag skriva? När skrev jag senast? Är nog ett bra tag sen. Mycket har hänt, kan väl dra en snabbis.
Jag har mått bra. Jag har mått skit. Jag har varit i egypten. Jag har varit i kalla gårdskär. Jag har haft panik över pengar. Men ändå köpt upp det lilla jag har. Jag har firat två julaftonar. Ena var bättre än den andra. Jag har festat. Men ändå dragit ner på det totalt. Jag kommer faktiskt inte på något mer.
Konstigt hur alla tankar kommer fram på kvällarna. Tänker tillbaka på allt som varit, både bra och dåliga grejer. Kollar på gamla kort, fan. Fan vad smal jag var. Kollar på kort nu. Spyr, typ. Eller? Varför kommer alltid alla dessa tankar när man är själv, varför? Varför kan jag inte vara lika lycklig hela tiden som jag är när jag har min pojkvän, Ida eller någon annan fin vän vid min sida? Men det är nog det, man kan väl inte vara glad jämt. Eller?
Jag tänker på i somras. Tänker på hur bra hela sommaren var, jag var med min bästa finaste vän hela tiden. Vi gjorde massa roliga saker och varje helg var en discohelg för oss. Oavsett om festen var tråkig, ja, rent utav sög pungkula så var det perfekt. Jag hade det så jäkla kul med dig Ida. Jag tänker på, hur kan jag göra för att få det bättre? Hur kan jag göra för att få tillbaka samma tid? Ska jag vara ute och festa hela tiden, något som jag personligen anser är överskattat och är väldigt mycket roligare på sommaren. Eller? Hur får man tid till allting? Hur får man tid till både skola, pojkvän, vänner, körkort, familj? Hur ska jag kunna göra alla lyckliga?
Jag. Wiktoria. En liten människa här på jorden som strävar efter att alltid göra någon glad. Det kan göra min dag. Ser jag ett leende från någon av mina närmsta så gör det min dag. Jag blir lycklig inombords. Just nu när jag skriver det här tänker jag på när jag och Ida satt hemma hos mig och taggar till lite för fest. Vi väntar på lite folk som ska komma och jag kom på att jag hade några sanning och konsekvens kort som jag fick från en tidning. LURAD! Haha, ida, kommer du ihåg det?
Gud vad vi skratta. Vi låg nästan ner och båda fick så ont i magen av allt skratt. Men det är lycka för mig. Just nu, precis när stressen kring julen lagt sig, så börjar jag tänka. Jag börjar tänka på vad jag kan förbättra. Vad kommer mina närmsta vilja att jag ska förbättra? Jag vill göra det för dem. Men, en grej måste jag göra för mig själv med. Jag har världens sämsta självkänsla, och det är något jag måste ändra på. Jag vill banta hårt som fan och jag vill träna hårt som fan. Och det vet jag att jag klarar med min bästa vän, Ida.
Ni kanske tycker jag är skitfjantig som skriver av mig massa om sånt, men hur, hur i hela friden ska man orka sig igenom när saker tynger en? Det kanske inte är det bästa sättet att banta och kanske komma tillbaka till perioden jag var i förr, men jag tänker offra det. Visst, det är själviskt. Det är det. Jag stötte bort dem jag älskade och tänkte bara på mig själv, och så kommer det med säkerhet att bli igen. Jag är fast i två bubblor, en bubbla som strävar genom att bli finare, smalare och mer omtyckt. En annan bubbla som säger åt mig att jag är inte redo, jag får inte och jag måste tänka på vad som är bra för andra, att jag inte får såra andra. Men hur vet man att man gör rätt? Jag tror, och jag vet, att jag kommer må mycket bättre om jag blir smalare. Det är en ätstörning, jag vet. Men jag tänker offra det. Jag tänker offra mitt psyke för att bli det. Jag kommer må skit och jag kommer vara arg och jag kommer stöta bort folk, men någon gång vill jag må bra, jag med.
Jag vet inte alls vart jag vill komma med det här inlägget, jag har inte ens läst igenom det utan jag har bara låtit mina fingertoppar glida över tangentbordet. Jag saknar min bästa vän, jag saknar den tryggheten jag hade då. Jag behövde aldrig tänka "är jag fin nog", "tänk om han/hon tycker jag är skitful idag och inte vill ses med mig" och allt annat. Ida gav och ger mig så mycket kärlek och med henne är jag trygg, så även med min pojkvän. Om jag kunde så skulle jag spola tillbaka till sommaren 09, för det var då mitt liv var alldeles, alldeles underbart..
Du har bara ett liv och det kommer inte att gå i repris.
Satt och pratade med en kompis igår, som mår så jävla dåligt över alla ideal som finns, och jag förstår henne!
Jag är så jävla less på att man ska vara size 0, de är fel att vara knubbig/mullig/tjock och yadayadayada..
När folk tränar och äter mindre pga hur andra ser på dem blir jag så himla ledsen. Att dem gör det för andra. Det blir bara jobbigt.. Jag har mått skitdåligt över hur jag ser ut och gått på flera dieter, LCHF, GI, Naturdiet och gud vet vad. Jag har alltid strävat efter att vara perfekt, ja ni vet, size 0. Och visst, de där dieterna har funkat. Jag gick ner 6 kg på en vecka med naturdiet. Men det jobbiga var då, att jag gjorde de för andra. Jag hade inte den där motivationen att yes, nu ska jag träna och bli hälsosam för mig själv, för att JAG ska må bra. Jag ville bara bli smalare, för det är ju det som räknas? Det blir jobbigare med längden om du inte har den där motivationen, och efter ett tagsvimmade jag för jag drack bara det 1.5 vecka. När jag slutade med det gick jag upp det lika fort igen, och säkert några extra kilon också.
Idag när min kompis tog massa sallad istället för lunchen, prata hon om hur mycket hon tyckte om mat och att det var så äckligt att bara äta sådär. Det är DÅ det hugger till i mig och jag blir ledsen.
Kommer ihåg för ett halvår sen då det var som värst för mig, jag åt så lite som möjligt. Till lunch åt jag högst ett äpple i skolan och jag ville absolut inte gå in i matsalen och äta det.
Då kom min lärare peter ( och jag kan väl säga att det är han som har "räddat" mig från det där. ) Han skickade mig till Inez, som skickade mig till kristallen. Och.. det är väl tack vare Peter jag förstår att jag duger. Det kommer nog ta lång tid för mig att säga "fan vad jag tycker om mig själv, jag är så jävla snygg", men jag har kommit en bra bit på väg. Nu vaknar jag inte varje morgon och tänker; Fyfan va ful du är wiktoria, Jag vaknar heller inte av att jag gråter för att jag inte vill äta och jag vaknar inte heller av att jag tänker att jag ska göra 100 situps direkt.
Jag tror att bara man rör på sig och gör det för att DU vill, kan du unna dig att äta vad du vill. Du ska inte behöva tänka "nej nu ska jag inte äta godis på en månad för att bli smalare", det är fel! Vi lever bara en gång och är det verkligen värt att kasta bort det för att vi ska se så perfekta ut som möjligt? Nej!
Vi kommer alltid sträva efter att se så mycket smalare, finare - helt enkelt bättre ut på alla sätt och vis. Om du går ner 5 kg vill du gå ner 5 kg till. Dom som inte har varit i den här situationen så är det precis lika som att du köper en tröja och när du är trött på den tröjan så köper du en till.
Jag vet faktiskt inte vad jag vill få ut av det här inlägget , bara det att jag blir så ledsen när folk tränar flera pass om dagen, går på dieter där du inte får äta vad du vill och massa annat. Du har bara ett liv och det kommer inte att gå i repris. Är det såhär du vill leva?
Jag är så jävla less på att man ska vara size 0, de är fel att vara knubbig/mullig/tjock och yadayadayada..
När folk tränar och äter mindre pga hur andra ser på dem blir jag så himla ledsen. Att dem gör det för andra. Det blir bara jobbigt.. Jag har mått skitdåligt över hur jag ser ut och gått på flera dieter, LCHF, GI, Naturdiet och gud vet vad. Jag har alltid strävat efter att vara perfekt, ja ni vet, size 0. Och visst, de där dieterna har funkat. Jag gick ner 6 kg på en vecka med naturdiet. Men det jobbiga var då, att jag gjorde de för andra. Jag hade inte den där motivationen att yes, nu ska jag träna och bli hälsosam för mig själv, för att JAG ska må bra. Jag ville bara bli smalare, för det är ju det som räknas? Det blir jobbigare med längden om du inte har den där motivationen, och efter ett tagsvimmade jag för jag drack bara det 1.5 vecka. När jag slutade med det gick jag upp det lika fort igen, och säkert några extra kilon också.
Idag när min kompis tog massa sallad istället för lunchen, prata hon om hur mycket hon tyckte om mat och att det var så äckligt att bara äta sådär. Det är DÅ det hugger till i mig och jag blir ledsen.
Kommer ihåg för ett halvår sen då det var som värst för mig, jag åt så lite som möjligt. Till lunch åt jag högst ett äpple i skolan och jag ville absolut inte gå in i matsalen och äta det.
Då kom min lärare peter ( och jag kan väl säga att det är han som har "räddat" mig från det där. ) Han skickade mig till Inez, som skickade mig till kristallen. Och.. det är väl tack vare Peter jag förstår att jag duger. Det kommer nog ta lång tid för mig att säga "fan vad jag tycker om mig själv, jag är så jävla snygg", men jag har kommit en bra bit på väg. Nu vaknar jag inte varje morgon och tänker; Fyfan va ful du är wiktoria, Jag vaknar heller inte av att jag gråter för att jag inte vill äta och jag vaknar inte heller av att jag tänker att jag ska göra 100 situps direkt.
Jag tror att bara man rör på sig och gör det för att DU vill, kan du unna dig att äta vad du vill. Du ska inte behöva tänka "nej nu ska jag inte äta godis på en månad för att bli smalare", det är fel! Vi lever bara en gång och är det verkligen värt att kasta bort det för att vi ska se så perfekta ut som möjligt? Nej!
Vi kommer alltid sträva efter att se så mycket smalare, finare - helt enkelt bättre ut på alla sätt och vis. Om du går ner 5 kg vill du gå ner 5 kg till. Dom som inte har varit i den här situationen så är det precis lika som att du köper en tröja och när du är trött på den tröjan så köper du en till.
Jag vet faktiskt inte vad jag vill få ut av det här inlägget , bara det att jag blir så ledsen när folk tränar flera pass om dagen, går på dieter där du inte får äta vad du vill och massa annat. Du har bara ett liv och det kommer inte att gå i repris. Är det såhär du vill leva?
helt sjukt !
KLARAR INTE SÅNT HÄR
Kollade nyss på filmen World Trade Center. Fast jag hade lovat mig själv att inte göra det. Jag klarar inte av sådana filmer som är verklighetsbaserade, jag har suttit och grinat här hur länge som helst nu.
Tänk att två plan och några idioter kan förändra nästan uppåt tre tusen människors liv. Hur är man funtad då? Hur kan man döda EN människa? Jag kan inte leva mig in i det, att t.ex. min pappa skulle försvinna pga. Några idioter. Vad skulle jag göra ? Hur skulle jag hantera det? Jag, som en vanlig 17-åring, gråter till en annan 17årings vardag. Hur står hon ut? Tänk att mista sin pappa, sin son, sin kusin i något av detta sammanhang. För att två länder var oense så kraschar två plan in i två av världens största hus och mördar 3000 personer.
Jag tror att jag, och de flesta av oss, måste lära oss att inte ta någonting för givet. För vilken dag som helst kan någonting hända. Hur många gånger har jag inte tänkt; Fyfan vad jag hatar han/hon, ska skjuta han/hon, vill bara döda han/hon? Jag ska be om förlåtelse till alla jag tänkt så om, HUR kunde jag tänka så? Jag vill lära mig att ta vara på det jag har, för imorgon kan vad som helst hända.
årar fläckar dock bara din kind
då saknad stormar i hjärtats vind
att hava och att förlora är livets gång
lite du kan göra mot detta svåra tvång
saknad och sorg kommer i par
för mycket du gråta men finner inga svar
att du dem förlora är av svåraste kval
men håll hårt om hjärtat så det stannar kvar
ett stort gap av tomhet och smärta
en reva i din vackra värld
mycket av like du finna
när du färdas på livets breda väg
men hör på livets klingande röst
då den för med sig hopp om tröst
förklaring är ej dess fagra sång
då svaret du har själv i hjärtats fång
var dag som går, du starkare bli
tills dagen kommer då du slipper lida pin
mellan förlust och vinst du lärt dig leva
men ändå svårt då vinst går till gråt
ty åren går sin långsamma slipande färd
med dem du nya ting komma hålla kärt
men glöm aldrig de du förlorat och lärt
this is what friends are made of.
Johanna ringer mig och säger ;
- fotbollsplan om 5, klick.
jag springer dit i 180 och ser en jäkligt ledsen/arg johanna, hon kommer fram och skriker ; JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG! och kastar mobilen rätt i en snödriva. Shit, tänkte jag, hon kommer ångra sig som fan och gick fram och kramade och tröstade bäst jag kunde sen letade jag efter hennes mobil. Tänkte att hon skulle sakna en bild och jag gav inte upp, haha. Hittade allting och sen var jag så jävla arg på den där jävla dumma fan. Helt sjukt.. Aja, ska ju inte ta upp vad som hände men saken är den att jag och Johanna är seriously best friends. Alltså vi känner varandra utan och innan, vi är helt lika som personer - och ja, jag älskar henne av hela mitt hjärta.
Jag vet att jag alltid har dig på min sida, kommer ihåg den gången då jag hade bråkat med pappa och ingen , verkligen ingen här hemma fattade. Jag sprang hur snabbt som helst till henne och bara grät, hon kramade om mig och sa som alltid ; det löser sig, wickan, jag finns här för dig. Eller den gången i nian när hon var så ledsen för att hon fick underkänt på SV provet och helt ärligt tänkte ge upp, då vi satt uppe och pluggade hur länge som helst, lärde oss alla formler och verkligen knoddade in allt.
Ja, det är helt sjukt med grejer då vi gör bort oss totalt, då vi bara är knäppa eller när vi ställer upp för varandra, som alltid. Varje dag med dig, min bästa vän, är en kategori i sig. JAG ÄLSKAR DIG, glöm aldrig det.
Så, vem är du? - Johanna green! DU klarar allt! (internt)
- fotbollsplan om 5, klick.
jag springer dit i 180 och ser en jäkligt ledsen/arg johanna, hon kommer fram och skriker ; JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG! och kastar mobilen rätt i en snödriva. Shit, tänkte jag, hon kommer ångra sig som fan och gick fram och kramade och tröstade bäst jag kunde sen letade jag efter hennes mobil. Tänkte att hon skulle sakna en bild och jag gav inte upp, haha. Hittade allting och sen var jag så jävla arg på den där jävla dumma fan. Helt sjukt.. Aja, ska ju inte ta upp vad som hände men saken är den att jag och Johanna är seriously best friends. Alltså vi känner varandra utan och innan, vi är helt lika som personer - och ja, jag älskar henne av hela mitt hjärta.
Jag vet att jag alltid har dig på min sida, kommer ihåg den gången då jag hade bråkat med pappa och ingen , verkligen ingen här hemma fattade. Jag sprang hur snabbt som helst till henne och bara grät, hon kramade om mig och sa som alltid ; det löser sig, wickan, jag finns här för dig. Eller den gången i nian när hon var så ledsen för att hon fick underkänt på SV provet och helt ärligt tänkte ge upp, då vi satt uppe och pluggade hur länge som helst, lärde oss alla formler och verkligen knoddade in allt.
Ja, det är helt sjukt med grejer då vi gör bort oss totalt, då vi bara är knäppa eller när vi ställer upp för varandra, som alltid. Varje dag med dig, min bästa vän, är en kategori i sig. JAG ÄLSKAR DIG, glöm aldrig det.
Så, vem är du? - Johanna green! DU klarar allt! (internt)
Barnen i bullerbyn
Är superduper mätt nu, så jag la mig i soffan med Louise och kollade på barnen i bullerbyn, så himla mysig film. Jag kommer själv ihåg när man var i den åldern, jag älskade att vara på landet. Vi hade stuga i Jädraås som är som ett kollektiv, alla "Jobbarhelger" då alla vuxna jobbade och vi barn hade en koja som vi byggde i, då jag fick gå ut med Maddes tre hundar, då jag passade barnen, då vi busade, alla middagar då någon från varje familj hjälpte till att laga maten. Eller dom kvällarna då vi hade pizzakväll och bakade pizza i en riktig, gammal ung, då vi barn byggde museum uppe på vindarna, och jag var så rädd för alla fladdermöss. Eller då vi lekte tjuv och polis och använde de gamla jordkällorna som fängelse.. Eller loven nere i Borås hos farmor, då vi på mornarna var alldeles ivriga för att springa och kolla om de hade kommit nå nya ägg, eller om de kommit några morötter, gosa med grisarna eller kolla när tjurarna bråkade, då vi jagade alla höns och gäss. Speciellt kommer jag ihåg att vi alltid byggde kojor, och vi hade byggt en uppe på loftet i ladan, så hade William hittat två ägg som han lade i varsin ficka, det var alldeles i början på våren så det var lerigt, och tror ni inte att han ramlar? Haha, han hatar fullkomligt ägg och grinade hela dagen! Tulle liten..
Jag älskar att vara ute på landet, att komma bort, att stryka vardagen lite. Jag älskar känslan, den friska luften. Nej såna här minnen sitter långt inne i hjärtat, jag blir så glad när jag tänker tillbaka, för jag älskade den tiden. Varför uppskattade man inte det mer då?
Tider som aldrig kommmer tillbaka...
Jag älskar att vara ute på landet, att komma bort, att stryka vardagen lite. Jag älskar känslan, den friska luften. Nej såna här minnen sitter långt inne i hjärtat, jag blir så glad när jag tänker tillbaka, för jag älskade den tiden. Varför uppskattade man inte det mer då?
Tider som aldrig kommmer tillbaka...
En livsnjutare?
Jag har alltid funderat på vad jag är för typ av person, om jag är en sådan som alltid sprutar energi och är glad, eller om jag är .. en bitterfitta? jag vet ärligt talat inte, jag är väl den personen som gör något som faller mig in. Vill jag stanna hemma gör jag det, vill jag inte festa gör jag inte det, jag säger vad jag tycker, jag gör vad jag känner, känns det inte bra för stunden så lägger jag ner. Men hur fan ska det funka sen? Varför lär jag bara mig inte acceptera att - det här är läget?
Jag tänkte för ett tag sedan, att jag måste börja ta tag i mitt liv. Jag menar, det är knappt 2 år tills jag tar studenten, och måste växa upp, och även om planen är att jag ska stormtrivas på Sveriges vatten, men vad händer om jag inte trivs med det? Stannar jag bara hemma då och väntar på att jag får sparken?
Missförstå mig rätt, jag vill inte vara en sån där människa som bestämmer sig för att jobba på SAAB och sedan jobbar där fram till pensionen, men jag vill inte behöva skriva "Mångsysslare" på mitt visitkort, men just nu är det sån jag känner mig. "Det var ett fint brev, och ett imponerade CV för att vara så ung tjejen, men kom tillbaka när du är mogen nog." Tjenahejsan.
Varför straffas jag för att jag tar vill ta det som det kommer, inte känna mig tvingad till någonting? Och till råga på allt utbildar jag mig till professionell mångsysslare.
Jag vet att det är alldeles för tidigt att tänka sånt här, men det är ändå 2 år kvar tills jag står där och vill testa allt nytt, alla nya möjligheter. Kan man inte stryka sin meritlista någon gång senare i livet, och börja om på nytt? Så mycket frågor...
Jag tänkte för ett tag sedan, att jag måste börja ta tag i mitt liv. Jag menar, det är knappt 2 år tills jag tar studenten, och måste växa upp, och även om planen är att jag ska stormtrivas på Sveriges vatten, men vad händer om jag inte trivs med det? Stannar jag bara hemma då och väntar på att jag får sparken?
Missförstå mig rätt, jag vill inte vara en sån där människa som bestämmer sig för att jobba på SAAB och sedan jobbar där fram till pensionen, men jag vill inte behöva skriva "Mångsysslare" på mitt visitkort, men just nu är det sån jag känner mig. "Det var ett fint brev, och ett imponerade CV för att vara så ung tjejen, men kom tillbaka när du är mogen nog." Tjenahejsan.
Varför straffas jag för att jag tar vill ta det som det kommer, inte känna mig tvingad till någonting? Och till råga på allt utbildar jag mig till professionell mångsysslare.
Jag vet att det är alldeles för tidigt att tänka sånt här, men det är ändå 2 år kvar tills jag står där och vill testa allt nytt, alla nya möjligheter. Kan man inte stryka sin meritlista någon gång senare i livet, och börja om på nytt? Så mycket frågor...
Nej till mainstream.
När jag satt och läste igenom mina texter, så fastnade jag för en, läst den flera gånger och jag tycker jag ser den ur ett annat perspektiv varje gång. Värd att läsa, tycker jag faktiskt!
Ibland vill jag skaka om själviska egocenterade människor och skrika åt dem att det inte handlar om hur de ser ut eller huruvida fingetoppen sjunker in när man trycker dem i midjan.
Typ.. vem bryr sig? Var i det långa loppet har de nytta av det? När i det stora hela är det någon som säger duktigt gjort - Du är så mager så du förtjänar att komma till himlen. Vem är det som vill ha en smal flickvän till priset av hennes lycka?
Jag vill bara stampa av ilska och klösa dom när de är så självfixerade och envisa och bara tittar uppåt håller för öronen och sjunger lalalala..
När du bara har ett liv till förfogande att göra livet så bra som möjligt, att göra andras liv så bra som möjligt, och så börjar de göra skillnad på folk, påstå att vissa är mer värda än andra, att de är för feta för att vara fina..
Och man står med munnen och händerna hängande marken och undrar vem det egentligen är som bestämt det.
Varför hitta på en låtsas peson, låtsas att hon bestämmer över en, plåga sig själv men intala sig att det är hon, dendär vännen man har fantiserat ihop inom sig, som man tillockmed namngett Anna.
Sjukdom, tankefel, låter, som, en, schizofren..
När de sen börja klanka ner på andra för att själva få känna sig lite bättre, då ilsknar jag till.
Varför har jag blivit en ställningstagare?
Varför har jag blivit en förebild, av typen normalstor halvsnygging?
Jo, för att jag är trött på känslan av att inte räcka till, den känsla som dessa människor sprider runt sig, sprider vidare..
De talar om hur hemskt dagens ideal är, hur felaktigt det är, hur osunt det ser ut.
De gör inget, de följer med vågen.
Varför faller så många för den inbillade pressen, tävlan att vara snyggare än andra, känna till samhällets felaktigheter och inte stå emot?
Känner personligen ingen större aktning för Ja Sägare..
Är du rädd för döden?
Ibland undrar jag vad det kommer bli av mig när jag blir större. Kommer jag bara bli en mamma som sitter nere i en tråkig tvåa med 4 barn på nygårdarna, arbetslös, sliten, gör av med alla mina pengar på cigg - eller kommer jag bli bra, en bra mamma, fräsh villa, snygga ungar och snygg man?
Varför just detta kommer upp i min skalle just nu, är att jag är så jävla rädd för döden, det är sjukt. Om jag kollar på film, läser en bok och eller hör kyrklockorna ringa blir jag stel, jag försöker få bort tankarna men det går inte, jag kan sitta i timmar att tänka på det, rutten, ensam - död.
Jag kommer ihåg när jag var 9 år, då jag hoppade upp i mammas famn och var helt hysterisk, jag skrek att jag inte ville dö. Tanken skrämmer mig nå fruktansvärt, att jag någon dag kommer försvinna härifrån, oavsett om jag vill eller inte. Och än värre är att jag kommer skiljas från min mamma, min pappa, min bror - allt jag har. Vad kommer hända när de försvinner? Jag kommer inte klara mig, det vet jag. Dem är min livsglöd, mitt blod, mitt allt! jag vet att det är alldeles dumt att tänka på det här, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har en massa ångest varje dag om det här. OCH DET BLIR INTE BÄTTRE OM JAG PRATAR OM DET . Jag får panik, försöker dämpa ångesten genom att tänka på annat, men alltid - jämt och ständigt - kommer de upp hela tiden.. Jag biter alltid på naglarna, drar mig själv i håret, nyper mig själv eller dylikt för att de tankarna ska bort. Men försvinner dem? Nej.
Jag kommer ihåg när jag pratade med pappa och hans tjej och de skojade med mig och sa att Michael Jacksson hade uppfunnit piller som gjorde att man inte dog. När jag blir stor ska jag uppfinna det, eller iallafall säga åt någon att göra det..
Varför jag började med den inledningen jag gjorde är för att jag vill dö stolt. Jag vill lyckas. Jag ska fan ge allt för att inte bli en trist Wiktoria, som ingen kommer komma ihåg.
Jag kan inte förstå hur vissa av er inte är rädd för döden, hur tänker ni? Tänker ni att "Det är något som händer alla" eller hur gör ni?
Varför just detta kommer upp i min skalle just nu, är att jag är så jävla rädd för döden, det är sjukt. Om jag kollar på film, läser en bok och eller hör kyrklockorna ringa blir jag stel, jag försöker få bort tankarna men det går inte, jag kan sitta i timmar att tänka på det, rutten, ensam - död.
Jag kommer ihåg när jag var 9 år, då jag hoppade upp i mammas famn och var helt hysterisk, jag skrek att jag inte ville dö. Tanken skrämmer mig nå fruktansvärt, att jag någon dag kommer försvinna härifrån, oavsett om jag vill eller inte. Och än värre är att jag kommer skiljas från min mamma, min pappa, min bror - allt jag har. Vad kommer hända när de försvinner? Jag kommer inte klara mig, det vet jag. Dem är min livsglöd, mitt blod, mitt allt! jag vet att det är alldeles dumt att tänka på det här, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har en massa ångest varje dag om det här. OCH DET BLIR INTE BÄTTRE OM JAG PRATAR OM DET . Jag får panik, försöker dämpa ångesten genom att tänka på annat, men alltid - jämt och ständigt - kommer de upp hela tiden.. Jag biter alltid på naglarna, drar mig själv i håret, nyper mig själv eller dylikt för att de tankarna ska bort. Men försvinner dem? Nej.
Jag kommer ihåg när jag pratade med pappa och hans tjej och de skojade med mig och sa att Michael Jacksson hade uppfunnit piller som gjorde att man inte dog. När jag blir stor ska jag uppfinna det, eller iallafall säga åt någon att göra det..
Varför jag började med den inledningen jag gjorde är för att jag vill dö stolt. Jag vill lyckas. Jag ska fan ge allt för att inte bli en trist Wiktoria, som ingen kommer komma ihåg.
Jag kan inte förstå hur vissa av er inte är rädd för döden, hur tänker ni? Tänker ni att "Det är något som händer alla" eller hur gör ni?
Vad vill jag bli?
Jag läste nyligen BlondinBellas blogg, där hon frågade läsarna vad dem ville bli. För mig var det ingen tvekan, kustbevakare. Jag ÄLSKAR allting som har med havet att göra , jag älskar att åka båt, jag älskar att köra, jag älskar det där kommandot de har! Jag kan verkligen se mig själv som kustbevakare om några år.. Det känns rätt , så att säga. Visst, det är två år kvar.. Men kustbevakare har varit min dröm - och är min dröm..
Nu ska jag sova, det är jobb på schemat imorgon. Roligt värre!
-kunde inte lägga in en bild-
Nu ska jag sova, det är jobb på schemat imorgon. Roligt värre!
-kunde inte lägga in en bild-
Sjukt samhälle or what?
Kidnappningar, barnpedofili, mördare, ja, det finns allt! Det är så jäklarns sjukt att man måste vara rädd när man går utanför dörrarna hela tiden. Men detta gör mig mörkrädd. Vart är vi på väg? Fan jag började väl använda bikini när jag var runt.. ja mycket äldre än två månader iallafall? herregud!
Nu sitter jag och Sara och pratar om en liten flirt som försigår här på jobbet, det är alltid roligt att se work-love haha ;) Sen ska vi gå till något ställe och käka lunch. Mysigt värre va? Man skulle kunna tro att det var oss ovanstående text handlade om, mwahah :D
Solarium, bra eller dåligt?
Kom nyss hem från min cykeltur till Brynäs Solcenter. Jag kan iallafall börja med att säga; Nytt favvoställe or what?! Det är så jäklarns bra där. 150 cm brett och super bra rör. Så ni gävlebor kan ju skippa bruno och skippa källaren, brynäs is the only one ;D
Nej men helt ärligt, det var skitbra. Han som jobbar där var supertrevlig och vi stog säkert och pratade i 20 minuter, han gav mig tom. rabatt för att jag var så trevlig ;) Så, han kommer jag att se mer av.
När jag kom hem så skulle jag berätta om stället för mamma och dom.. så råkade jag väl säga att "han var ju snygg FASTÄN han var gammal", och då fick jag alla vuxna på mig, haha ;P wooopsi.
Nu ska jag klippa gräset och sedan ta en dusch, kan det bli skönare? tror inte det va!
imorgon väntar det här igen.. pest och pina var ordet, ja.
Okrossbar
just nu känns det som att jag inte duger till någonting, vad har jag gjort för fel ? nej, du ser .. Inget!
Blir bara så irreterad på att du lär kasta skiten på mig, direkt något händer. vafan, jag bryr mig inte om ditt jävla privatliv, du har ju sagt klart och tydligt hur du vill ha det!
men nog om det, orkar inte bry mig egentligen. Nu sitter jag och pratar med lite goa gubbar på msn, roligast är väl ludde, vi sitter med det där "ish" språket, ni vet som man gjorde för flera år sen när man var cool? vad händish liksom? ;)
Jag får lite damp på en kille jag pratar med, för han uppdaterar inte sin blogg. varför gör ingen det för? hallååååå!
