Wickan Ahlin - Om smink, mitt liv och allt som hör till!

Jag och min mamma kom på att vi skulle åka ut till Älvkarleby och tända ljus för min älskade morfar och gammelfarmor / gammelfarfar. Jag tycker det är en sådan obehaglig känsla vid alla kyrkogårdar, för jag vet att där ligger flera älskade personer som har lämnat oss och det finns INGENTING som kan gör att vi får dem tillbaka. Den känslan, saknaden, saknaden som skaver så hårt i hjärtat. Jag har aldrig träffat min morfar, jag har bara sett fotografier och liksom inbillat mig hur han är. jag har aldrig fått svar på om det är så, eller inte. Jag tycker om att få vara själv där, att sitta och prata lite, fråga hur det är och bara berätta hur det är, hur jag mår.. Det är min morfar som lyssnar och det känns tryggt. Att bara sitta där, säga sina egna åsikter utan att bli störd. Att veta att han lyssnar, antingen där uppe eller nere. Idag kunde/ville jag inte prata, jag hade min mamma med mig, och jag vet att minsta ord jag hade sagt hade fått henne att gråta.
När jag kom dit och ställde mig och betrakade den fina graven, ville jag bara gråta. Men det är inte rättvist av MIG att gråta då min mamma varit med om så mycket värre, den där saknaden veckan,månaden eller året då han inte fanns mer. Då Lars, min morfar, var borta för all tid. Det känns som att det är fel av mig att sakna honom, då jag som jag tidigare nämnt inte träffat han, men... Han är en stor del av mig, utan han hade jag inte suttit och skrivit det här.
Saknaden efter min morfar är obeskrivlig, jag vill träffa honom, och jag vet att den tiden kommer förr eller senare.. Vi kommer att mötas uppe i himlen sedan. Jag vet att han väntar där på mig, min fina morfar.

"Yesterday is history, today is a mistery and tomorrow is a gift"



Så fint.,. Du Är Älskad.



jag tänker på er hela tiden.<3