OSAMMANHÄNGANDE
Jag vet inte. Jag vill bara skrika. Vill skrika rakt ut till alla att dom inte förstår, nej för fan, de förstår verkligen inte.
Vet inte vad jag vill, ligger i sängen med miljoner tankar i huvudet och försöker tränga bort de dumma men jag kan verkligen inte.. Vad ska jag göra? Jag vill göra så himla mycket saker i mitt liv men anser själv att jag inte har dessa resurser. Blir bara så jävla knäckt, faaan ..
Ikväll har jag nog haft den sämsta och konstigaste kvällen på länge. Känner mig besviken, ja, riktigt jäkla arg. Förstår inte hur du kan tänka i dem banerna som du gör, att vilja förstöra något så fint bara för att du ska bli glad.
Jag fattar verkligen inte, är det de du vill? Förstöra, låta andra bli olyckliga för att själv göra dig tillfreds?
...
Jag ligger och tänker tillbaka på alla massa nedgångar, kommer ihåg för precis ett år sedan då det var sådan kris inom mig, allting var fel och jag grät mig till sömns varje kväll. Jag mådde så jävla dåligt. Jag vill inte bli så igen men jag vet inte var jag själv strävar mot nu, känns som att jag är som i en kass situation där varken det bästa eller det sämsta är det dugliga. Jag vill känna mig modig, jag vill göra allt vad jag kan för att göra mig .. tillfreds? Kan man säga så? jag vill vara nöjd med mig själv, jag vill kunna ställa mig framför spegeln och säga, fan wiktoria du är fin som du är, kan du förstå det? Men det kan jag inte. Jag kan verkligen inte det. Jag beundrar alla som kan det eller dom som säger att de inte går att göra något åt. För mig har det alltid funnits det. Jag började fundera runt 13 års ålder vilka behandlingar man kunna göra för att se bättre ut. Fettsugning, botox, ja ni vet. bara för att bli fin.
Men alltså, är det så? Blir man finare bara för att man gör det? Vill man inte alltid ha mer av det goda?
Fan. Just nu fattar jag ingenting, jag skriver bara ut alla känslor. Jag har legat och gråtit och gråtit ikväll, men det värsta för mig just nu är att jag inte har någon som tröstar mig, att jag inte har någon som kan säga "wiktoria, lugna dig, du är så fin som du är" eller bara höra någons fina ord, vänskapliga kramar eller mjuka kyssar. Jag vill ha det så. Jag kan inte skylla på min pojkvän som ligger snäppet brevid mig och inte ger mig något vettigt svar utan endast svarar genom hur blå en smurfs öron är, typ. Jag vill ha närhet och jag vill ha bekräftelse. Det är det enda jag vill just nu. Känner mig så fruktansvärt nedbryten och känner mig faktiskt på botten, jag mår inte alls bra men vissa gånger mår jag toppen. Jag tror jag bryter ned mig själv psykiskt till en del, alla dessa negativa tankar jag har kring mig själv. Men långt inne i mig, så vet jag att jag bara väntar på att få en bekräftelse av mig, att kunna säga att jag är fin nog. Och självklart av andra.
Gash. Jag vet inte ens vad jag skriver. Jag vill bara skrika ur mig all frustration jag har i kroppen just nu, vill lägga mig ner ännu en gång på golvet och skrika. Högt. Vill få bort alla dessa dumma tankar och all den besvikelse jag fått tagit emot idag. Och ändå gör jag ingenting. Vad fan är jag så jävla snäll för? Jag tar emot, och tar emot. Jag skiter i att jag blir sviken. Gång på gång. Jag godtar ursäkten och låtsas som att ingenting har hänt.
Fan. Jävlar Wiktoria. Jag tänker inte ta nå skit mer och det får fanemej kosta vad det kosta vill. För jag orkar inte med detta längre.
Vet inte vad jag vill, ligger i sängen med miljoner tankar i huvudet och försöker tränga bort de dumma men jag kan verkligen inte.. Vad ska jag göra? Jag vill göra så himla mycket saker i mitt liv men anser själv att jag inte har dessa resurser. Blir bara så jävla knäckt, faaan ..
Ikväll har jag nog haft den sämsta och konstigaste kvällen på länge. Känner mig besviken, ja, riktigt jäkla arg. Förstår inte hur du kan tänka i dem banerna som du gör, att vilja förstöra något så fint bara för att du ska bli glad.
Jag fattar verkligen inte, är det de du vill? Förstöra, låta andra bli olyckliga för att själv göra dig tillfreds?
...
Jag ligger och tänker tillbaka på alla massa nedgångar, kommer ihåg för precis ett år sedan då det var sådan kris inom mig, allting var fel och jag grät mig till sömns varje kväll. Jag mådde så jävla dåligt. Jag vill inte bli så igen men jag vet inte var jag själv strävar mot nu, känns som att jag är som i en kass situation där varken det bästa eller det sämsta är det dugliga. Jag vill känna mig modig, jag vill göra allt vad jag kan för att göra mig .. tillfreds? Kan man säga så? jag vill vara nöjd med mig själv, jag vill kunna ställa mig framför spegeln och säga, fan wiktoria du är fin som du är, kan du förstå det? Men det kan jag inte. Jag kan verkligen inte det. Jag beundrar alla som kan det eller dom som säger att de inte går att göra något åt. För mig har det alltid funnits det. Jag började fundera runt 13 års ålder vilka behandlingar man kunna göra för att se bättre ut. Fettsugning, botox, ja ni vet. bara för att bli fin.
Men alltså, är det så? Blir man finare bara för att man gör det? Vill man inte alltid ha mer av det goda?
Fan. Just nu fattar jag ingenting, jag skriver bara ut alla känslor. Jag har legat och gråtit och gråtit ikväll, men det värsta för mig just nu är att jag inte har någon som tröstar mig, att jag inte har någon som kan säga "wiktoria, lugna dig, du är så fin som du är" eller bara höra någons fina ord, vänskapliga kramar eller mjuka kyssar. Jag vill ha det så. Jag kan inte skylla på min pojkvän som ligger snäppet brevid mig och inte ger mig något vettigt svar utan endast svarar genom hur blå en smurfs öron är, typ. Jag vill ha närhet och jag vill ha bekräftelse. Det är det enda jag vill just nu. Känner mig så fruktansvärt nedbryten och känner mig faktiskt på botten, jag mår inte alls bra men vissa gånger mår jag toppen. Jag tror jag bryter ned mig själv psykiskt till en del, alla dessa negativa tankar jag har kring mig själv. Men långt inne i mig, så vet jag att jag bara väntar på att få en bekräftelse av mig, att kunna säga att jag är fin nog. Och självklart av andra.
Gash. Jag vet inte ens vad jag skriver. Jag vill bara skrika ur mig all frustration jag har i kroppen just nu, vill lägga mig ner ännu en gång på golvet och skrika. Högt. Vill få bort alla dessa dumma tankar och all den besvikelse jag fått tagit emot idag. Och ändå gör jag ingenting. Vad fan är jag så jävla snäll för? Jag tar emot, och tar emot. Jag skiter i att jag blir sviken. Gång på gång. Jag godtar ursäkten och låtsas som att ingenting har hänt.
Fan. Jävlar Wiktoria. Jag tänker inte ta nå skit mer och det får fanemej kosta vad det kosta vill. För jag orkar inte med detta längre.
Kommentarer
Trackback
