Jobbigt läge
Jag är en person som lägger på mig rätt mycket. Saker alltså.
Har jag massa att göra en dag, då blir det för mycket och jag blir förvirrad, stressad och vill inte göra någonting.
När jag gick i skolan så kämpade jag som bara den, vi hade minst ett prov varje vecka. Nej, jag överdriver inte. När jag har så pass mycket får jag en massa prestationsångest och slänger allt åt sidan, orkar liksom inte. Jag började gråta för minsta lilla, varje kväll låg jag och planerade nästa dag, minut för minut. Bestämde kläder så jag ite skulle bli så ledsen dagen efter, men lik förbannat skulle jag inte ha dem kläderna ändå och kaoset brakade loss, återigen. Jag skrek, jag grät och jag bara la mig ner på golvet. För jag orkade inte. För bara kläder.
När jag var en minut sen till bussen så kunde min dag förstöras, trots att jag visste att jag ändå skulle stå och vänta i fem minuter. Jag är aldrig sen. Jag hade så mycket press på mig till att jag slut blev ett nervvrak, jag försökte spela glad. Försökte skratta. Men innerst inne var allt svart, jag tänkte på vad jag skulle göra om någon timme, exakt vilken minut jag skulle gå och hur många minuter det skulle ta till nästa gång jag räknade.
Allt fastnade i min hjärna. Den där stressen som jag upplevde varje dag, varje minut och varje sekund. För något som så litet som ett prov. Som jag lika gärna kunde göra om. Fast. Tänk vilken ångest jag hade fått då. Ni fattar poängen.
Sen efter studenten, så släppte allt. Alltså seriöst, jag var trött (är fortfarande) hela tiden. Det tog flera veckor innan jag kunde göra något, när jag skulle till arbetsförmedlingen, till stan eller vad som helst så fick jag ångest för jag ville bara vara hemma och sova.
Idag så är en sån där dag, då jag inte orkar göra någonting. Jag vet att det är sol ute, och jag vill ut och sola. Men jag orkar inte. Alltså jag orkar inte ens lyfta min rumpa och gå ut och lägga mig på studsmattan. Jag vill bara bli pigg till Linus kommer hem, då jag kan vara glad och känna att jag har 8 timmar att spendera med honom tills vi ska gå och sova.
Det är så skönt att vara själv med han, det känns som vi själva har flyttat. Lagar mat, tvättar, diskmaskin och fixar allting själva. Tillsammans. Det är mysigt.
Huruvida jag stressar eller inte så måste det få ett slut, jag måste sluta räkna minuterna och jag måste försöka tänka att jag ska fånga dagen, ta den som det är. Missar jag en buss så kommer det alltid en annan, det blir inte svårare än så. Även fast jag vet att det kommer bli svårt.
Jag ber er bara, kolla på dem här bilderna. Den första är från när jag går i skolan, och den andra när jag har slutat. Jag kan ju bara konstatera att jag ser (och är) så mycket lyckligare nu..
klickbara bilder
Har jag massa att göra en dag, då blir det för mycket och jag blir förvirrad, stressad och vill inte göra någonting.
När jag gick i skolan så kämpade jag som bara den, vi hade minst ett prov varje vecka. Nej, jag överdriver inte. När jag har så pass mycket får jag en massa prestationsångest och slänger allt åt sidan, orkar liksom inte. Jag började gråta för minsta lilla, varje kväll låg jag och planerade nästa dag, minut för minut. Bestämde kläder så jag ite skulle bli så ledsen dagen efter, men lik förbannat skulle jag inte ha dem kläderna ändå och kaoset brakade loss, återigen. Jag skrek, jag grät och jag bara la mig ner på golvet. För jag orkade inte. För bara kläder.
När jag var en minut sen till bussen så kunde min dag förstöras, trots att jag visste att jag ändå skulle stå och vänta i fem minuter. Jag är aldrig sen. Jag hade så mycket press på mig till att jag slut blev ett nervvrak, jag försökte spela glad. Försökte skratta. Men innerst inne var allt svart, jag tänkte på vad jag skulle göra om någon timme, exakt vilken minut jag skulle gå och hur många minuter det skulle ta till nästa gång jag räknade.
Allt fastnade i min hjärna. Den där stressen som jag upplevde varje dag, varje minut och varje sekund. För något som så litet som ett prov. Som jag lika gärna kunde göra om. Fast. Tänk vilken ångest jag hade fått då. Ni fattar poängen.
Sen efter studenten, så släppte allt. Alltså seriöst, jag var trött (är fortfarande) hela tiden. Det tog flera veckor innan jag kunde göra något, när jag skulle till arbetsförmedlingen, till stan eller vad som helst så fick jag ångest för jag ville bara vara hemma och sova.
Idag så är en sån där dag, då jag inte orkar göra någonting. Jag vet att det är sol ute, och jag vill ut och sola. Men jag orkar inte. Alltså jag orkar inte ens lyfta min rumpa och gå ut och lägga mig på studsmattan. Jag vill bara bli pigg till Linus kommer hem, då jag kan vara glad och känna att jag har 8 timmar att spendera med honom tills vi ska gå och sova.
Det är så skönt att vara själv med han, det känns som vi själva har flyttat. Lagar mat, tvättar, diskmaskin och fixar allting själva. Tillsammans. Det är mysigt.
Huruvida jag stressar eller inte så måste det få ett slut, jag måste sluta räkna minuterna och jag måste försöka tänka att jag ska fånga dagen, ta den som det är. Missar jag en buss så kommer det alltid en annan, det blir inte svårare än så. Även fast jag vet att det kommer bli svårt.
Jag ber er bara, kolla på dem här bilderna. Den första är från när jag går i skolan, och den andra när jag har slutat. Jag kan ju bara konstatera att jag ser (och är) så mycket lyckligare nu..
klickbara bilder
Kommentarer
Trackback
