kan det gå så fort?
Ibland kan jag stanna upp och tänka, har det verkligen gått 4 år sedan jag var 13? Den där blyga, mulliga tjejen som inte sa ett pip. Ibland blir jag helt övertygad om att jag har en 13-årings mentalitet, för ibland känns det som att jag inte hinner ikapp mig själv.
Som veckorna när mina syskon är hemma hos deras respektive föräldrar, veckan bara swoooschar förbi och när de kommer tillbaka har jag inte ens känt efter att dem varit borta. Jag har inte tid för mig själv ofta, jag tar alltid andra före mig.
Igår kväll när jag låste cykeln kom jag faktiskt och tänka på det, jag är ju förfasen 17 år!
Troligen, så mindes jag väl de somrar som jag och mina damer alltid kommit hem efter ett nattdopp i vårvik, eller timmarna då jag och min lillasyster gick ut i skogen för att leka med barbies (ja, jag lekte fortfarande med dem tills jag var 13..) eller allt fotbollspelande i lekparken. Vad har jag gjort alla dessa år?
Varför uppskattade jag inte det mer? Varför skämdes jag för att jag lekte med barbies? jag kommer precis ihåg känslan, jag trodde att det var några som tittade på mig och jag kunde inbilla mig att de skulle reta mig i skolan dagen efter..
Jag önskar att jag kunde komma ihåg känslan hur det var att leka med barbiesen, jag var ju lycklig när jag fick göra något jag tyckte om, att pyssla om andra.. Eller de gånger jag och Sandra satte på Nanne Grönvall - avundsjuk, och bara stod och dansade? faktum är att jag fann lite av mig själv då. Varför händer inte det nu, varför är jag rädd för att upptäcka?
Snart börjar jag tvåan med en 17åriings kropp men med en mentalitet som 13. Jag förförs fortfarande av de småsaker jag älskade då, och om sanningen blir fram så blir jag röd som en tomat i ansiktet när en snygg kille glor på mig. Jag har inte mognat ett dugg på fyra år och det skrämmer mig lite.
Jag trodde jag skulle ha kommit längre...
Som veckorna när mina syskon är hemma hos deras respektive föräldrar, veckan bara swoooschar förbi och när de kommer tillbaka har jag inte ens känt efter att dem varit borta. Jag har inte tid för mig själv ofta, jag tar alltid andra före mig.
Igår kväll när jag låste cykeln kom jag faktiskt och tänka på det, jag är ju förfasen 17 år!
Troligen, så mindes jag väl de somrar som jag och mina damer alltid kommit hem efter ett nattdopp i vårvik, eller timmarna då jag och min lillasyster gick ut i skogen för att leka med barbies (ja, jag lekte fortfarande med dem tills jag var 13..) eller allt fotbollspelande i lekparken. Vad har jag gjort alla dessa år?
Varför uppskattade jag inte det mer? Varför skämdes jag för att jag lekte med barbies? jag kommer precis ihåg känslan, jag trodde att det var några som tittade på mig och jag kunde inbilla mig att de skulle reta mig i skolan dagen efter..
Jag önskar att jag kunde komma ihåg känslan hur det var att leka med barbiesen, jag var ju lycklig när jag fick göra något jag tyckte om, att pyssla om andra.. Eller de gånger jag och Sandra satte på Nanne Grönvall - avundsjuk, och bara stod och dansade? faktum är att jag fann lite av mig själv då. Varför händer inte det nu, varför är jag rädd för att upptäcka?
Snart börjar jag tvåan med en 17åriings kropp men med en mentalitet som 13. Jag förförs fortfarande av de småsaker jag älskade då, och om sanningen blir fram så blir jag röd som en tomat i ansiktet när en snygg kille glor på mig. Jag har inte mognat ett dugg på fyra år och det skrämmer mig lite.
jag älskar dig pappa
Jag kommer ihåg när vi hade stuga i Jädraås. Mitt i natten vaknade jag och gick in till det gemensamma rummet för att kolla så att pappa var där. När jag väl hittade honom berättade jag att jag trodde att han hade tagit självmord och ville gå och titta så att detta inte var sant.
Jag var omkring sex år och hade inte ens tänkt tanken på att det spökade eller dylikt där, men några år senare fick jag reda på att mamma och pappa hade bråkat och pappa mådde väldigt dåligt.
Det jag undrar är om - vad hade hänt om jag inte vaknat?
Jag har alltid vetat att jag känner på mig om något är fel, så var det de som hände då?
Jag har ingen aning, men jag tror jag kände att jag var rädd att någon skulle försvinna. Och i detta fall var det min pappa.
Jag vill aldrig, aldrig att du ska lämna mig pappa. Oavsett hur ofta jag bor hos dig eller inte. Du är en bästa vän som finns mig närmast om hjärtat och jag kan prata med dig om allting. Du kan få den regnigaste dagen att bli till solsken, som jag sagt så många gånger förr. Just den meningen är speciell för mig, för om man läser den flera gånger högt - blir den alldeles speciell. Men det jag vill säga med det här, är att jag älskar dig av hela mitt hjärta, pappa.
Kan man vara FÖR privat?
Det är en fråga jag ställt mig dagligen nu.. Jag är en ärlig person och berättar exakt allting till min mamma, ja det kan vara allt från kompisrelationer, vad jag gjorde med killen i ex. fredags, vad som hände osv! visst, vissa kanske inte vill veta allt vad som hänt men jag och mamma har sån grymt kontakt så det finns inte. Men det finns ändå en hake, kan man vara FÖR privat så hon vet allting om varje kille jag träffat? eller om varje kompis? Det finns en mörk sida bakom alla, det gör det, och hon tar oftast fram de negativa sidorna av dem. Som om jag ska träffa.. vi säger Daniel (påhittat namn) så säger hon precis allt han har gjort mot mig. Visst, hon är rädd om mig så jag inte gör samma misstag igen, men det kan ändå bli liiite jobbigt. Kanske lär börja skära ner på hemligheterna?
Men oroa dig inte mamma, jag älskar dig ändå - du är min bästa vän.
Men oroa dig inte mamma, jag älskar dig ändå - du är min bästa vän.
I huvudet på Ahlin
jag kan inte vara någon annan än mig själv, jag kan inte låtsas att vara den ni vill att jag ska vara. det funkar inte i längden.
det enda jag vill är att bli respekterad som jag är, jag vill inte ändra på mig för att någon annan vill att jag ska göra det. varje människa har rätt att bli accepterade som han eller hon är, och då tycker även jag att jag ska ha rätt till detta. varför jag inte kan få det, ja, det vet jag inte. Jag förstår att jag har varit jobbig, men ni måste förstå att det är en dålig period jag går igenom nu och jag vet inte vad det är som är felet, hade jag vetat det hade jag självklart gjort någonting åt det för tro inte att jag tycker om att se mig såhär! Jag börjar bli snuskigt trött på att vara så arg som jag varit den senaste veckan. Jag brukar vara lugn, pratglad och den som får folk att skratta.
Jag går fan igenom mer vrede nu än vad jag gjort under de senaste 3 åren sammanlagt.
Jag vet inte heller varför, och det gör mig bara ännu mer förbannad. Det är seriöst en tidfråga innan jag klappar till någon.
Funderar på att matstrejka så jag förlorar lite ork, då kanske jag i alla fall inte orkar vara arg. Eller nått...
Må Gubben med stort G uppe på taket hjälpa mig, även om jag nu inte tror på honom...
Jag brukar ibland berätta att det endast finns två saker jag ångrar här i livet. Den ena gäller något så töntigt som betygen jag gick ut med i nian, och anledningen till att jag ångrar det är helt enkelt att jag inte vill ha något jag inte är värd. Jag är värd mycket,och jag förtjänar mycket, men jag förtjänar inte allt. Speciellt inte eftersom att jag inte vågade säga ifrån. Och det är inte sådan jag vill vara, en person som inte säger ifrån.
Den andra saken jag ångrar brukar jag prata tyst om. Jag nämner i all hast att nummer två existerar, men kommer aldrig på idén att prata om det. Häromdagen lovade jag att berätta om det för en kompis om två år om jag inte redan berättat det då. Och jag vet att jag inte kommer ha gjort det. För det är så invecklat.
Det som borde stå i fokus dock är det där jag läser om så ofta nuförtiden. Det där som hade kunnat vara så annorlunda. På många sätt.
Jag gråter åt det fortfarande. Det är, om jag skall vara ärlig, det enda jag kan gråta seriöst åt nuförtiden. Som om det spelade så stor roll för mig. Och det gör det. Det spelar enorm roll. På en lista över de tio personer som betytt mest för mig så skulle han lätt platsa - kanske till och med högst.
Det är bra att våga nya saker. Ta steget och släppa räcket som håller dig kvar i vardagens beklagliga enformighet. Vara modig. Bli en ny människa. Kunna öppna sig själv inför nya betänkligheter och se andra vägar i livet.
det enda jag vill är att bli respekterad som jag är, jag vill inte ändra på mig för att någon annan vill att jag ska göra det. varje människa har rätt att bli accepterade som han eller hon är, och då tycker även jag att jag ska ha rätt till detta. varför jag inte kan få det, ja, det vet jag inte. Jag förstår att jag har varit jobbig, men ni måste förstå att det är en dålig period jag går igenom nu och jag vet inte vad det är som är felet, hade jag vetat det hade jag självklart gjort någonting åt det för tro inte att jag tycker om att se mig såhär! Jag börjar bli snuskigt trött på att vara så arg som jag varit den senaste veckan. Jag brukar vara lugn, pratglad och den som får folk att skratta.
Jag går fan igenom mer vrede nu än vad jag gjort under de senaste 3 åren sammanlagt.
Jag vet inte heller varför, och det gör mig bara ännu mer förbannad. Det är seriöst en tidfråga innan jag klappar till någon.
Funderar på att matstrejka så jag förlorar lite ork, då kanske jag i alla fall inte orkar vara arg. Eller nått...
Må Gubben med stort G uppe på taket hjälpa mig, även om jag nu inte tror på honom...
Jag brukar ibland berätta att det endast finns två saker jag ångrar här i livet. Den ena gäller något så töntigt som betygen jag gick ut med i nian, och anledningen till att jag ångrar det är helt enkelt att jag inte vill ha något jag inte är värd. Jag är värd mycket,
Den andra saken jag ångrar brukar jag prata tyst om. Jag nämner i all hast att nummer två existerar, men kommer aldrig på idén att prata om det. Häromdagen lovade jag att berätta om det för en kompis om två år om jag inte redan berättat det då. Och jag vet att jag inte kommer ha gjort det. För det är så invecklat.
Det som borde stå i fokus dock är det där jag läser om så ofta nuförtiden. Det där som hade kunnat vara så annorlunda. På många sätt.
Jag gråter åt det fortfarande. Det är, om jag skall vara ärlig, det enda jag kan gråta seriöst åt nuförtiden. Som om det spelade så stor roll för mig. Och det gör det. Det spelar enorm roll. På en lista över de tio personer som betytt mest för mig så skulle han lätt platsa - kanske till och med högst.
Det är bra att våga nya saker. Ta steget och släppa räcket som håller dig kvar i vardagens beklagliga enformighet. Vara modig. Bli en ny människa. Kunna öppna sig själv inför nya betänkligheter och se andra vägar i livet.
up, coming up?
för några timmar sen trodde jag allvarligt talat att jag var körd. Körd som människa, körd som vän, körd som.. ja, allt man nu kan vara körd för.
dagen började med att jag försov mig, great tänkte jag. cyklade ändå i 190 till skolan för att se en kass film, som jag tidigare nämnde. efter skolan la jag mig ute i solen med laptopen och jag kände mig helt ärligt som Blondinbella , riktigt fräsigt faktiskt. jag blev sedan hur trött som helst och jag gick och la mig, jag drömde en jättesjukdröm om en kille som hade aids och smittade mig, så hade jag smittat M. bara därför och när jag skulle operera bort min sjukdom vaknade jag. tråkigt, jag skulle gära vilja ha sett mig som en survivor.
drog ner till Källmur, var väl både tråkigt och roligt, alla saker är ju så. Spelar ingen roll om de är världens roligaste dag , något negativt har hänt ändå. som att det är ett myggbett som kliar sönder eller något, för så vitt jag vet är inte det positivt. jag pratade ut mycket med Micke, och han ville se mig som kurator på källmur sen. Haha kul!jag som inte ens kan handskas med mina egna problem.
när jag kom hem sen möttes jag av en jävla otrevlig tjej som förstörde min dag, så jag tog ut cykeln i garaget och bara cyklade för att tänkte igenom allting. nu ska jag göra mitt eget race, utan att tänka på allt annat.
när jag kom hem efter min mkt trevliga cykeltur med mig själv ringde jag världens bästa problemlösare och världens goaste människa, helt klart. jag trodde att allt var kört innan jag ringde han, att Wickan var no Wickan nå mer. men jag tog mig i kragen, torka bort tårarna och nu mår jag på topp. allting blir så himla bra när jag pratar med han, han får det att låta som att mina problem är pyttesmå och ja det är dom ju, men jag tror inte att man tänker så i eget perspektiv.
så nu har jag lovat mig själv två saker;
1. Sluta gräva ner mig i saker som inte gräver upp mig igen.
2. Ringa han oftare!
följer jag inte det här, då är jag ingen bra människa. så kämpa wickan, i know i can make it : )
A drop in the ocean, changing the weather.
I was praying that you and me might end up together.
It is like wishing for rain as i stand in the desert.
dagen började med att jag försov mig, great tänkte jag. cyklade ändå i 190 till skolan för att se en kass film, som jag tidigare nämnde. efter skolan la jag mig ute i solen med laptopen och jag kände mig helt ärligt som Blondinbella , riktigt fräsigt faktiskt. jag blev sedan hur trött som helst och jag gick och la mig, jag drömde en jättesjukdröm om en kille som hade aids och smittade mig, så hade jag smittat M. bara därför och när jag skulle operera bort min sjukdom vaknade jag. tråkigt, jag skulle gära vilja ha sett mig som en survivor.
drog ner till Källmur, var väl både tråkigt och roligt, alla saker är ju så. Spelar ingen roll om de är världens roligaste dag , något negativt har hänt ändå. som att det är ett myggbett som kliar sönder eller något, för så vitt jag vet är inte det positivt. jag pratade ut mycket med Micke, och han ville se mig som kurator på källmur sen. Haha kul!
när jag kom hem sen möttes jag av en jävla otrevlig tjej som förstörde min dag, så jag tog ut cykeln i garaget och bara cyklade för att tänkte igenom allting. nu ska jag göra mitt eget race, utan att tänka på allt annat.
när jag kom hem efter min mkt trevliga cykeltur med mig själv ringde jag världens bästa problemlösare och världens goaste människa, helt klart. jag trodde att allt var kört innan jag ringde han, att Wickan var no Wickan nå mer. men jag tog mig i kragen, torka bort tårarna och nu mår jag på topp. allting blir så himla bra när jag pratar med han, han får det att låta som att mina problem är pyttesmå och ja det är dom ju, men jag tror inte att man tänker så i eget perspektiv.
så nu har jag lovat mig själv två saker;
1. Sluta gräva ner mig i saker som inte gräver upp mig igen.
2. Ringa han oftare!
följer jag inte det här, då är jag ingen bra människa. så kämpa wickan, i know i can make it : )
A drop in the ocean, changing the weather.
I was praying that you and me might end up together.
It is like wishing for rain as i stand in the desert.
